Aftonbladet – 1 mars 1842, sida 2

alngenting, mitt hjerta. Men ack! om vi hade en sådan. cÄn sen då? aHvad du är ledsen med ditt: än sen då? Aldrig hör jag annat! Det ljudande posthornet slutade på en gång det såta parets äktenskapliga tvist. Men min lär väl nu början, sade Axelleende, dag tror att Fanny, ledsen att längre vänta mig, släckt lampan i sängkammaren. Slut på berättelsen i morgon. Din gissningsförmåga bör nu kunna leda dig på temligen rätta vägar; ty jag har redan gripit nog långt ini upplösningen af min historia. God natti Åter en glad dag. Axel hade bjudit några grannar till en kostlig middag, som ännu mera förljuvades genom värdinnans lekande glädtighet. När gästerna ändtligen farit började Axel. Tredje Aftonen. På tvenne aftnar hafva vi icke hunnit mera än elfva mil. Det går för långsamt. Jag vill derföre icke vara så vidlyftig i förtäljandet om återstodeu af resan. Nog af: vid sidan af Fransiska, eller Fanny, som hon från barndomen blifvit kallad, flögo dagarne fram, långt fortare, än diligensen. En mäktig sympati berrskade mellan oss. Båda unga och glada, var det jn så naturligt, att vi, dag ut och dag ir, sittande sida vid sida i täckt vagn, skulle börja att hysa ömmare känslor för hvarandra. Troget följande Fannys förbud, talade jag väl aldrig derom, men hvad vi ej dristade förklara med ord, sade vi dock så tydligt med blickafs hvilka med hvarje KG dag blefvo varmare 46h, uttryckglallare. De