Aftonbladet – 28 februari 1842, sida 2

ara må — icke aktat sig för, att vidröra tideng gen inre nerv, måste äfven i och med detsamna hafva urderkastat sig att blifva skärskå ladt utan hänseende till författaren: Vi se framför ;ss en omisskänlig, men en mycket förfelad välvilja. Boken hör till antalet af dem, som på ett nildt och ofta rörande språk säga alldeles intet sak. Vi anse oss skyldige att motivera detta, och skola göra det; men kunna på förhand nämna, utt arbetet har fyra egenskaper: en besynnerligset, en svaghet, ett bizarreri och en förtjenst. Besynnerligheten består uti att Förf. stigit upp som en häftig vedersakare emot Strauss, men under fortgången af ämnets behandling ådagalagt, att hon sjelf, för å vidt hon menar alls något egentligt, menar alldeles detsamma som Strauss, på ganska litet när, hvilket blott hänför sig till olika uttryckssätt. Söaghelen ligger uti att i denna strid icke hafva kommit med något enda nytt argument, då man likväl börjat med en så hög tanke om sina vapen. Bizarreriet torde visa sig i begäret, att anföra bibelspråk i gammelaktig form, likasom om någon :törre helighet eller bättre christendom funnes ;irborgad i aflagda svenska dativer och zccusativer, än i de nu brukliga ändelserna. Förtjeneten, likväl, är, att i hela arbetet afspeglar sig ett innerligen godt bjerta. Vi sätta ett utrkt värde på denna förtjenst; till och med det goda hjetelaget visar sig lilet för sig jelf — d ä. utan ett fullt motsvarande förstånd och omdöme — värdera vi det änru alltid. Lilväl gör det en betydlig skillnad på hvad slags ämne det användes. Det är mera på sin ts i elt visst slags romaner eller familjeskilsom äro egnade att förtärfva sig ett Imänt bifal!, kanste icke egentligen så mycket den del deraf, som ligger inom konstens råde, som fastmer måhända för den del, som ligger ufom detta och inträder på andaktens. Man söker då det vackra icke förrnämligast uti formens helgjuterhet, kompositiorens fulländving, det träffande i ideerna, dialogernas korrekthet, grupperingens harmoni och koloritens skönhet — nöjd om blott här och der något drag af dena gudaborna flamman träflas — man söker på det hela, snarare, det vackra här uteslutamde uti det aktningsvärda, äfven om detta stundom råkar att blifva mindre underhållande. Ja, vi hafve till och med hört personer som påstå, att sådana slags böcker, för att icke i likhet med ndra romaner alltför häftigt slukas af ungdon, ulan lemna tillfälle till behörig eftertankastver de vackra och sköna sakerna, cmellanåg böra vara litet grand tråkiga. Ganska bra. Men M:l Bremers nu ifrågavarande bok — dessa pmorgonväckter, — hafva tydligen för afsigt att utgöra ett förstånds-arbete, åtminstone till någon del, eftersom Strauss skall vederläggas. Men härtill erfordras icke blott ett godt hjerta, utan äfven en viss kunskap. Man måste nemligen veta 4:o hvad Strauss menar, och 2:o hvad man menar sjelf. Naturen af en skrift, sådan som denna, får icke vara att blott uppbygga. Efter den har för afsigt att vederlägga er annan, blifva hvad man kallar skäl nödvändiga; och skäliga skäl. Boken, här, inträder med sin afsigt och sitt anspråk på vetenskapens gebiet; ehuru den i ämnenas afhandlande lagt sig der utanföre, och sådant alstrat en motsägelse, som förderfvar intrycket hos hvarje icke redan intagen. Vi tvifla icke, att Morgonväckterna skola uppbygga dem, som redan äro uppbyggda; men vi tro, att de ingenting skola uträtta på alla, som fått ögonen öppna öfver nödvändigheten af att den verkliga christendomen räddas undan våldet af en, som endast kallar sig så. Vi uppehålla oss således vid dessa väckter endast af det skäl, att vi finna dem lämpliga till uppslag, då det kanske blir nyttigt, att i det allmänna söka få några vissa religionssanningar begrundade. Dem:lle Bremer har på få sidor rört vii mycket. Hennes lilla, till stilen ganska vackra bok kan då begagnas till väckande ej blott af rörelse, men af en rörelse. (Forts. följer.) a Män Ane REA åå NTA EP IR I ARR