Aftonbladet – 28 februari 1842, sida 2

cn Oigatdi al släleha ORC AdRlajaföllkent, S0I0, FCilviN Ii det blinda och våldsamma försöket, att få grundlagsbud rubbade till förmån för anklagelsen, just: uppmanat allmänheten till den oundvikliga slut-! satsen, att man icke kunde fälla saken med rätta, efter man tog sin tillflygt till migot, som kadeal nog utseende af våld? Skulle dertill den girsningen icke vara ogrundad, att den åsyftade statskuppen stod i saremanharg med den prestfraktions önskningar, som nu värst beklagar sig öfver att allmänbeten förts in i myesterierna; buru hänger det då ihop med denna fraktions klagan ? Den har ju sjelf åvägabragt hvad den ve: ? — Vidare är skriket, att man vå massorna, då man briogar ett äm lig diskussion i t. ex. en tidning, s olämpligt och oförsynt; såvida man med ordet massorna menar företrädesvis den råa, oOhkupniga, låga, dräggartade delen af nationer. Du är likväl icke denna hop, som mest anvars än undantagsvis, läser Aftonblad pluraliteten af den mera bildade deien al nationen; och vi se då alldeles icke, hvarlöre jus! de kunnigaste och mest odlade ensamt sku tIc undvika ati taga kännedom om ettsådant ä bloit derföre att det står uti en tidr ej de mest beljste och presterne sjelfve naiurligen intresserade, lika mycket som en vanlig medborgare, ståndspersonea, militären, havdiver karen, att följa de tankeyttringar, hvilka hafva fleste åhörarne? Men detia äro de äfven, och fäsa derföre jemväl tidningar, man må siga hvad man vill. Diskussionen är följaktligen alldeles icke öfverlemnad åt Massorna, i den meningen, sorm man vill hafva ordet förståddt, och som vi nyss angifvit. Men saken är, att en del al presie önskade, det man ginge blott till dem, Tiden vill, deremot, att man skall få gå tili en hel Al:mänhet, såväl Laici som Cierici, såväl simp!a som subtila. Just i denna punkt är det, s katholicismen visar sig så konscqvent, d nekar alimänheten delaktichet i trosöfveri gar och i främsta rummet fråntager hb beln; men ett prolestantliskt presterskap kan uöjligen bestrida rättmätigheten af en appell till publiken med mindre än att erkänna sig i hemlighet vara katkolskt, eller åtminstone göra sig ganska misstänkt derför. Låtom oss pu se till, om vi ifrån fordom ega några stora exempel, som tala för eller emot, att gå ut till folket med trosämnen. Vi märka då verkligen tvenne, minst räknadt; och begge a!! så slående art, att ingen protestantisk christen kan misskänna dem. Det första och största cxemplet är Christus i egen person. Om rågon i verlden appellerat till publiken, så var det wvisserligen han. Man vet också, huru han derför bestraffades af dem, som hatade sådant. Han vände sig med sina religiösa ämnen, alldeles icke blott till presterskapet, eller till synagogorna i landet, ehuru han icke undvek dem: ban predikade stundom der äfven. Icke heller vände han sig till den råa, blinda hopen blott, Hans tal gällde onekligen em hel allmänhet, derutiinbegripne alla menniskor, såväl Laici som Clerici, såväl sin:pla som subtila, såväl fiskare, arbetare, fattige och spetälske, som skriftlärde och fariseer. Han gick till och med mest till de förstnåmnde; och således visst icke ensamt till de sednare, såsom man nu vill att man skall göra. Bör man då icke äfven i våra dagar efterfölja Christi förebild, då denna efterföljd just utgör ett af christendomens högsta bud? Fordom talade man till största delen endast muntligen, emedan föga annat medel fans: men nu skrifva vi i böcker och tidningar, sedan dessa blifvit de tribuser, hvarifrån man kan meddela sig åt er hel nation, och det mycket hastigare, vidsträcktare och så till vida mäktigare. Ingenting skiljer likväl i hufvudsaken, som består i att predika till Folket, alldeles som i Christi tid. Det andra exemplet, vi ville anföra, är ZLufhers: han giorde äfvenså. Månne icke han i och med sin lära bar ut religionsfrågorna ibland en allmänhet utan undantag, skrifvande på ett språk och i små skrifter, som lästes af de lägste, likaväl som al de högste, och som hade till följd en diskussion i publiken öfver trosämnen, hvilken hans motståndare, papisterne, ville hafva blott Koncilier och Konklaver förbehållen? Ingenting värre sker nu: ingenting farligare eller gudlösare, än hvad Luther tillät sig, Jedd — såsom vi, men icke de påfviske tro — af föregångaren Christus. Efter hvad flera tecken göra troligt, har genom händelsen med den Straussiska boken en väckelse skett, hvilken ej så hastigt torde förvandla sig till ny slummer. Boken sjelf blef helt nyss — d. v. s. sent omsider — genom Kongl. Öfverståthållare-embetet befriad från sin seqvester, sedan tryckfrihetsmålet, för hvars skull, endast, en sådan kunde läggas derå, länge varit afgjordt. Den visdom, som åvägabragt detta dröjsmål, har likväl, såsom erfarenheten visat, icke utgjort något hinder, det andra böcker, i mening att vederlägga den seqvestrerade, redan hunnit både skrifvas, tryckas och utgifvas ungefär till samma d2g, som fången sjelf slapp ut. Huru mycket skall då icke skrifvas och tryckas, när han en gång kommer i full vandring? Måtte bara allt det tryckta äfven läsas! Det är en önskan. Framför oss ligger ett litet sådant arbete, som gifvit anledning till denna artikel, och kallas: Morgonväckter : några ord i anledning af Strauss och Evängelierna; Trosbekännelse af Fredrika Bremer. Hvad vi af bjeriat beklaga, är, att dessa Morgonväckter framträda med ett långt större anspråk, än vi af den förut, just för sin anspråkslösa och älskvärda hjertlighet, så bekanta författarinnans Ramn hade väntat. När man på första sidan förmäler sig vara af en röst manad, rne bhi