Aftonbladet – 28 februari 1842, sida 2

Gud vet: men åtminstono måtte det icke vara osanningen. ANONYMUS. Tidehvarfvet skrider fram på sin stråt meå jettesteg, brukar man säga; och i ett eller annat fall kan väl detta också icke bestridas, Hvem bade väl för några år sedan trott, att dogmatikens abstrusa satser, som längesedan tycktes hafva förvandlat sig till öfverläsningsämnven vid examina blott, på en gång skulle uppstå ur sina grifter och ikläda sig möjligheten af att i det offentliga behandlas, med bopp om att af allmänheten läsas, behjertas, till halten skärskådas, och det för något annat slags ändamål än endast vinnande af befordian. Mensklighetens inre, djupa intresse har dock en gång — och minga gånger — varit häftadt vid dessa dogmer, deras uppkomst och utveckling. Biodiga omhsälfningar, talrika bål, härjningar af en half verldsde! hafva fordom ej sällan i dem sett sin grund. Slutligen syntes man likväl öfverenskomma om, att det bästa sättet med dem vore, att glömma bort dem. Moan hade tyckt sig erfara, att christendomen i och för sig sjelf kunde vara någonting helt annat, än ett antal satser, som visserligen genom sitt mörker egde fördelen af myslerier, men derjemte började framstå med utseendet al alldeles onödiga hemligheter — onödiga för frälsningen nemligen — då christendomens egen stiftare om dem ingenting bestämdt yttrat. Ifrån tidepunkten af denna insigt kan man räkna dogmatikens förfall. Så länge man bade trott, att köld för der vore detsamima som köld för religionen, så måste man fortfara i sin dogmatiska värme; ty hvilken christen kunde väl lefva utan christendom? Men allt ifrån det ögonblick man genom reformationens åtgärd kom i oinskränkt och allmän besittning af bibeln, så att man deraf lätt upptäckte förhållandet med dogmernas grundvalar, fattades man blixtlikt 2! den tanken, att christendomen, oberoende och fri från sina tillsatser, kuxde lefva och vwverka i en menniskas själ, utan dessa. En afde största välgerningar upprann härigenom för menskligheten, emedan man sig sig blifva i stånd att få gqvarhålla det vigtigaste för lifvet, som är christendom, oaktadt man lemnade ifrån sig motsägel;erna, såsom för den eviga sanningen icke oundgängliga. Det fall inträdde allt mer och mer, att man kände sig varm för Gud på sanma gång som kall för dem ibland prestlärorsa, hvilka, der de icke bevisligen voro falska, dock visade sig öfverflödiga. I alla fall är det klart, att äfven de bland kyrkans i äldre tider uppkomna dogmer, som svårligen kunna frånkännas nyssnämnda tvenne egenskaper, dock alltid stå qvar såsom märkliga bidrag till menniskohistorien. De hafva hemfallit åt häfderna och forskaren. Men den stora allmänheten eller fo!ket, vägleddt af Gudsajande, tog sig före, att i religiopsvig glömma hvad det för sin salighet icke behöfde; och en Indifferentism uppkom, hvaröfver theologerne bäftigt och förskräckligt bekiagade sig, såsom bevis på seklets ytlighet, een hvilken, i stort betraktadt, hvilade på en ganska djup botten. Likvål kan icke nekas, att churu Glömskan och Liknöjdheteten må vara ett af de bästa botemedel i Guds hand till mensklighetens befriande ifrån irriga eller onödiga läror; så behöfva dock äfven dessa vid sina tillfällen icke alldeles öfverlemnas åt förgätenheten, utan uppkallas till skranket för att bestridas, och så på ett högtidiigare sätt fråndömas sin makt öfver själarne, än hvad som sker genom gömska blott. Otvifvelaktigt är det i denna sednare riktviag, en rad nyare theologer arbetat, bland hvilka Strauss hittills utgör den yttersta och kanske ryktbaraste. Vi förklara högtidligt, att Vi reservera oss emot den tanken, som skulle vi gilla hela Strauss; vi ämna bevisa meningen med denna vår reservation, då vi i det följande skola nämna hvilka brister vi tro vidlåda bonom. Men vi anse obestridligt, att den riktning, den kolonn af ider, hvaruti Strauss går, men ännu icke är framme, har samma slufmål, som det, hvartinh den Europeiska menskligheten sjelf, alltifrån reformationen såsom u!gångspunkt, sträfvat och måste strälva, för att frälsa sin dyrbaraste skatt, Chrislendomen, undan falska eller onödiga lärors tilltag. Detta kan icke ske, utan att åt christen domen eröfra en ståndpunkt, hvarifrån den är oåtkomlig för dylika tilltag af alla slag. Hvarje christen måste finna, att en större välgerning icke kan göras honom. Men hvaruti denna ståndpunkt: mening sjelf består, skola vi tillåta oss, att, så godt vi kunna, redogöra för i det kom mande. I Sverige syntes på långliga tider Glömskan vara det läkemedel, som Försynen bufvudsakligast afsåg att begagna i theologien. Nigon dogmatisk strid af synnerlig betydenhet har icke här försports i det allmänna, allt sedan de Tybeckska tvisterna drogo sig in i det tysta. Hastigt upp steg nu en oerhörd meteor på det theologiska firmamentet. Utgifvandet af boken Strauss och Evangelierna, eller Jesu lefnadn, i svensk öfversättning, gick som ett stridsrop öfver hela lande. Osäkert är, huru hvass denna vigg blifsit, derest icke myndigheterna sjelfva tagit sig före att skärpa och slipa bettet. Tryckfrihetsmålet häröfver och processens utgång äro för bekanta, att behöfva upprepas; mindre kända äro deremot ännu detta måls alla följder för det religiösa tillssåndet i vårt fädernegiand. Ty det kan lätt hända, att allmäsheten, väckt genom auktorite terna, hvilkas slag denna gång emot vanligheten verkade elektriskt, kommer att vända ett mot saken i sin grund skärpt öga, och börjar med större uppmärksamhet taga i betraktande hvilka läror man en gång skänkt henne. Det är också just detta Allmänhetens deltagan. tar ee .