Aftonbladet – 25 februari 1842, sida 3

forskande. Det tycktes som denna examen ut fallit till min fördel, ty han smålog vänligt, me; sade intet, utan föll åter, med nedsänkt hufvud io i sina grubblerier. Det går väl öfver — tänkte jag. Men nu blåste postiljocen och om några ögosblick rullade vi fram på den evig: Norrtullsgatan. Afven jag började nu grubbl: öfver min misslyckade resa och framtiden stäl! de sig, mörk som en Oktober-natt, för min själ: öga och svängde hotande sin trasiga sorgflorsfaoa. Endast en rik flicka kan nu hjelpa mip — tänkte jag, och följden af dessa djupa be traktelser, som räckte ända tills vi hunnit utom tullen, var en lika djup suck, vid hvars ljuc min unga reskamrat vände sig om och sade rodnande. med en välljudande, något osäker röst Ni följer icke er egen lära. Det tyckes som n också i hast blifvit melankolisk. Åh! har ingen fara — svarade jag — mir melankoli tog slut med stesläggningen. Min suck var ingenting annat än den sista stenen som föll från hjertat. Men sedan vi nu underbarligen fått samtalet i gång, skola vi ej så snart albryta det. Vågar Jag således till em början fråga hvarthän min vän ämnar förflytta sin unga lekamen ?x Till Skåne. Kors! då få vi sällskap hela vägen; ty äfven jag ämnar mig dit. Mitt namn är Axel G.. Baron utan baroni och välbeställd kornett Vi blifva sidokamrater en hel vecka igenom, och en vecka på landsvägen är lika, mycket som ett år annorstädes. Derföre böra vi hinna med att blifva särdeles goda vänner färe ankomsten till vederbörlig ort.