Aftonbladet – 25 februari 1842, sida 3

af med dem). På den andras fråga hvad Annt menade dermed, svarade hon: Jo! i Stockhom sälja de barn åt Turken). Imedlertid hade underrättelse å nyo ingått, att Johannes uppehöll sig vid Smedjebacken. Hon lemnade nu sitt späda barn åt en grannhustru, vid pamn Norström, och begaf sig midsommarsafton, tidigt på morgonen, å väg till Smedjebacken, hvarifrån bon midsommarsdagen på aftonen återkom, utan att hafva erhållit någon underrättelre om Johannes. I Smedjebacken hade hon, efter hvad hon berättade, låtit en gubbe spå sig. Denne hade yttrat: du är ledsen, och då Anna nekat dertill: jo är du så, och graföl får.du görab; hade Anna invändt: det vet jag ej hvar det kan komma ifrånr, men gubben bade då svarat: Jo! du har ett litet ett, om det ej är dödt tills du kommer hem, så dör det snart efter. Hennes smärta öfver barnets och sin egea värnlösa belägenhet hade nu, såsom hon påstår, nått sin höjd. Under det hon påföljande Lördagsmorgon kl. emellan 3 och 4 hade gossen i sitt knä, erinrade hon sig arsenikbiten, framtog den i ögonblicket och krossade den i små smulor, dem hon instoppade i barnets mun. Genast gripen af den förskräckligaste ånger, kastade hon resten af giftet i spiseln. Verkningarne af de arseniksmulor barnet fått uteblefvo icke länge. En timma derefter började det besväras af häftiga kräkningar, hvilka fortforo till kl. emellan 5 och 6 på morgonen, då den oskyldiga gossen ändtligen af döden befriades från den onaturliga modrens grymhet. Då Anna sett sitt offer aflida, väckte hon hustru Norström och omtalte gossens död, samt yttrade ;jden djupaste bedröfvelse och fällde ymniga tårar. ; Bedragen af dessa ständigt förnyade sorgbetygelser, föll man icke genast på den misstankan, att Anna kunde sjelf hafva gilvit sitt barn dödez. Men en iag yttrade hon till mästaren Skålbergs bustru: om man gör aldrig så stor synd och man ångrar det, månne det ej skall bli förlåtet ? samt vid ett: anrat tillfälle: det är så godt jag går i dammenn. Vid åsynen af liket visade hon tillika en hög grad f ängslan och oro. Dessa omständigheter började fäcka misstankar hos en och annan, och då man lerjemte erinrade sig Annas besynnerliga yttranden ;ch uppförande före och efter barnets födelse, an;jåg man nödigt att förhöra henne. Hon bekände slutligen och häktades den 4 sistl. Juli, eller fem lagar efter det hon föröfvat gerningen. Obduktioen bekräftade misstankan om barnets dödssatt,! och nörderskan inställdes för Grangärdes tingslags Häadsrätt. Der vidhöll hon under betygande af den ljupaste ånger sin bekännelse om brottet, men belyrade att hon begått det utan förut fattadt uppsåt, amt att hon föreställt sig att det i alla fall skulle ;mkomma, emedan hon ej förmådde skaffa det näing. Häradsrätten dömde Anna, att såsom giftblanderka och barnmörderska, enligt 17 och 14 kap. Miss.erningsbalken, mista lifvet. Denna dom är af Hofätten fastställd, men mörderskan har vändt sig till legeringen med nådeansökning, hvilken sannolikt ärer blifva bifallen, emedan Högsta Domstolen, som iu pröfvat målet och funnit Hofrättens utslag vara agligen grumdadt, tillstyrkt att hon, med förssoning rån dödsstraffet, kunde få försona sitt brott med 8 dagars fängelse vid vatten och bröd, uppenbar yrkoplikt och lifstidsarbete å tukthus, hvarvid Högta Domstolen såsom mildrande omständigheter anört, att hon befunnit sig i nödställd belägenhet, och id sitt barns vård och underhåll saknat biträde af igersmannen, som öfvergifvit benne, samt att hon rut icke varit tilltalad för brott.