Aftonbladet – 25 februari 1842, sida 3

jmålsransakningar tillförne blifvit i detta bla meddelade, och i samma afsigt meddelas äfve den här efterföljande. Den är märkvärdig ge nom sin likbet med så många föregående kasu och äfven upplysande i afseende på förgiftnings brotten, som synas vara i tilltagande: cEn fattig faderoch moderlös bondflicka, Ann Andersdolter, från Gåsborns Socken, kom våre 1840 i sitt 24 års ålder i tjenst hos en bonde Saxberget, der hon gjorde bekantskap med dränge Johannes Andersson, hvilken lofvade henne äkten skap och slutligen förförde henne. Vid jultidei märkte hon att hon skulle blifva mor och flyttad då, först bem till sin fästman, men sedan til! Björn hyttan. Under sitt vistande derstädes märkte hoi att Johannes började blifva allt mer och mer kall sinnig, och yttrade deröfver mycket bekymmer fö andra personer. Ibland dem, som varseblefvo denn förändring hos Johannes, företog sig en grannhustri att uppmana honom, att se Anna tillgodo, di Johannes endast svarade: ahon får dra åt helfvete jag har ej med henne att göran. Anna sjelf före brådde honom hans kallsinnighet och hotade honon slutligen med att hon skulle ta in förgift. Johan nes tog saken likväl kallt, svarande: asådant står e till köps,. Han lät benne derjemte förstå, att bar ämnade taga kolningsarbete i Finnmarken, dit hor skulle följa honom. Anna beredde sig derefter på denna flyttning, som skulle ske i April månad; mer en vacker dag, redan i medlet af Mars månad, för svann Johannes, utan att Anna eller någon annar visste hvart han tagit vägen. Anna efterspanade honom förgäfves i alla närgränrsande trakter. Har var och blef borta, utan att sedermera hafva åter: funnits. Den stackars flickan, öfvergifven af sin äl skare och lemnad åt sitt öde, uppehöll sig derefter med arbete hos åtskillige personer vid Björnhyttan, dittert ångrande sin förseelse, under det hon hvarje dag väntade att hennes Johannes skulle återvända till henne. Då den ena dagen likväl förflöt efter den andra, utan att hon såg sina förhoppningar uppfyllda, gaf hon sitt tröstlösa tillstånd tillkänna för andra i de mest besynnerliga yttranden. Eb gång sade hon, att bon trodde att fostret var dödt, en annan gång att, om hon bade ett lintyg åt barnet det icke skulle behöfva flere. Vid ett till fälle sade hon åt en bondhbustru Hedman, hos hvilken hon en tid uppehöll sig, att hon beslutat ta lifvet af sig, emedan hon icke hade något stadigt hemvist eller näringsmedel. Hedman svarade: om du har sådant tal för dig, så får du icke vara inom väggarne här, och varnade henne för att göra sig något ondt, hvartill hon svarade: cjag måtte väl ha förståndet i behåll. I slutet af Maj månad fick Anna ändtligen höra, att Johannes skulle hafva varit synlig i Smedjebacken. Hon beslöt genast gå dit, men förhindrades derifrån af Inspektoren vid bruket, som föreställde henne möjligheten af att hon kunde falla i barnsbörd under vägen, och lemnade henne 3 Rdr Bko såsom bidrag till sitt lifsuppehälle. Ätven derefter fortfor hon i sina besynnerliga yttranden, utan att man dervid fäste synperlig uppmärksamhet. En dag före Pingst bad hon en ung flicka, som skulle gå till Grangärdes kyrkoby, att i en handelsbod derstädes köpa henne socker för 3 sk. och mercurium för 3 sk., till smörja. aJag törs ej köpa mercurium åt dig. Gud vet hvad du kan göra med det, svarade flickan. Fy, sådana tankar du har om mig), sade Anna. Vidare frågade flickan: com mercurium dugde att haihjel folk med ! hvarpå Anna svarade: jo, det skall jag veta. En dag efter Pingst hade hon bedt en annan ung flicka köpa för 6 sk. socker i Smedjebacken, tilläggande: ejag askulle väl haft litet annat med, men det är väl csvårt att fån. aHvad menar du med det? frågade lickan. Jol svarade Anna, ajag skulle haft litet nercurium). Då flickan gjort henne uppmärksam på, att sådant icke kunde fås utan prestbevis, fortor Anna: kOm nte Johamna kunde hitta på någon cDalkulla, som hade; det låter tokigt, men jag skulle cha litet midsommarsblomster och mercurium, för att göra plåster af, och Johanna kan säga att hon skall ha det till flugmat,. Då flickan nekade att öra det, talade Anna icke vidare derom, utan bad jenne endast höra efter, om hennes fästman var i smedjebacken. Några dagar derefter, den 8 sistidne Juni, under det hon vistades hos Masmästaren ;kålberg, födde hon ett gossebarn till verlden ocb ijöt derstädes all omvårdnad, intill dess hon den 6 var fullkomligt frisk, då hon vandrade af till innmarken, för att der uppsöka sin trolöse fästnan. Sedan hon några dagar förgäfves sökt honom ler, återvände hoa till Björnhyttan. Påföljande Sönjag, den 20, under det Masmästaren Skäålberg ocs inna uppehöllo sig inne i en kammare, intom en Jalkarl, som bjöd ut arsenik. Skålberg förklarade, tt han icke ville köpa nägot sådant och lemnade ummet; men Dalkarlen tog fram varan, för at visa en, och sönderslog ett stycke arsenik, dervid en ten bit, af en half nagels storlek, föll på golfvet. Den här smulan, sade Anna, atar jag,. Ja! ta ritt, svarade Dalkarlen, aden kan du ej göra nåot gagn med. Ånna gömde arsenikbiten i sin erm, utan att vidare tänka på innehafvandet eller nvändanaet deraf. Hon skötte imedlertid sit: späda arn med utmärkt omsorg och ömhet, men gjorde g dock öfver dess framtid de dystraste föreställninar, vid åtankan på sin. egen utblottade belägenhet, ennes älskares trolöshet och den tillsägelse, hon ågra dagar förut fått af Inspektor Larsson, att tyndsamt förfoga sig från Brukets grannskap. ÅAfen pu undföl! benne en dag ett besynnerligt utyck till en af grannhustrurna: aJag tycker, de jra större synd, som sälja barn, än de, som göra EVENT NERE Ore RE EIN TA Ne Vest TS EAT SAO rskarda Dat tvecktes som danna examen ntos