Aftonbladet – 25 februari 1842, sida 3

ra onkel, som dock, besynnerligt nog, icke ville förstå mig, utan drog sig undan, lik en sensitiva, vid den lindrigaste påstötning. Han hade många förmaningar, många goda råd, men inga penningar att gifva mig, och lika fattig som jag kom, skickade jag mig nu att återvända, sedan jag tydligen förmärkt, att icke någon slagruta kunde hjelpa mig att leta upp skatter i denna åldriga ruin. Nedstämd af mina feislagna förhoppningar, inställde jag mig vid diligenskontoret en kall December-morgon, för att nedresa med den då afsående diligencen. Hästarne voro redan förspända. Jag satte mig på min plats i framvagnen, der jag fann en vacker, spenslig yngling före mig. Han och jag voro de enda passagerarne. Vid min åsyn for han upp, liksom han blifvit förskräckt; men vände sig sedan hastigt ät sidan, gömde ansigtet i händerna och jag tyckte mig höra några halfqväfda snyftningar. Som jag anade att han, kanske för första gången, lemnade födslostaden och kära anhöriga, förundrades jag icke deraf, men som jag har en naturlig afsmak för allt hvad tårar heter, beslöt jag att muntra upp honom efter bästa förmåga och sade till den ändan: Låt oss nu vara g:ada, miu unga herre — det som är gjordt kan ej ändras — och alldenstund ödet så fogat att vi blifvit reskamrater, skola vi äfven bjuda till att göra resan så tarlös som möjligt. Mau blir, min själ, nog skakad i denna fördömda vagn, och bör man -derföre sorgfälligt undvika alla sinnesskakningar. Således, friskt bumör! Ynglingen höjde upp itt fina, välbildade ansigte, torkade tårarne ur ögonen och såg på mig