Aftonbladet – 25 februari 1842, sida 2

får nu fortfara och i din ordning dricka min vän till. Hen höjde sitt glas: Er skål då för allt nytt, nya vänner, nya männer, nya moder och mer sådant! Och måtte Gud låta dem blifva gamla! Serskildt får jag tacka er för den glädje ni genom ert besök tillskyndat Axel. Stackars gosse, han behöfver sannerligen litet ombyte. Nästan hela månaden har han sutit hemma och haft ledsamt hos mig., Hvad han måtte hafva lidit! suckade jagOch de båda lyckliga omfamnade bvarandra. Ett samtal, kryddadt af skämt och vin, började nu. Det ena infallet födde det andra och aftonen förflöt på det angenämaste. Med verklig glädje fann jag, att den unga frun under en skön :och glad yta dolde mycken qvinlig känsla och var i besittning af en ovanlig bildning, som bon likväl icke använde för att prunka med, utan endast tillfälligtvis uppenbarade. Glädjen var dock hennes rätta element, och i detta rörde hon sig lätt och behagligt, om en guldfisk i den klara vågen. Hennes. Jlöje verkade eemotståndligt på alla, som sågo det, och äfven Stoas vise skulle i hennes närvaro dragit in sin uthängda surmulenhetsskylt. Jag gladde mig åt min väns lycka; han förtjenade den; ty äfven han var en af dessa tyckligt lottade varelser, som, ehuru begåfvade med tillräcklig känsla, likväl aldrig jåta den få öfverhand, utan med ett outtömligt godt lynne leka fram bela sitt lif. Sedan vi intagit en smaklig supe, sade Fanny, pekande på sin man: Jag ser på min pratsjuka herre derborta, att han har mycket att säga er, som jag icke vill höra. Prata då för all del,