Aftonbladet – 25 februari 1842, sida 2

rr ARR EE ERE— vara vid pass nitton år, och till vexten snarare under än öfver medelmåttan. Men aldrig har jag sett en mera symetrisk figur. Hennes former voro rundade som hos den Grekiska mejselns skönaste skapelser, och i allt hvad hon gjorde låg en oefterhärmlig grace, ett fint, äkta qvinligt behag, som jag ingenstädes sett fullkomligare. Och hvilken godhet var ej uttryckt i det välbildade, ovala ansigtet, ideligen strålande af de ljufvaste småleenden. När hon öppna: de de små friska läpparne klingade hvarje ord som en aflägsen flöjtton och verkade lifvände på hvarje bjerta, öppet för det sköna och goda här i lifvet. I de stora, mörkbruna ögonen låg dock, om jag så får säga, qvintessensen af hennes skönhet. Ömma och glada känslor, lek och allvar, jord och himmel omvexlade der oupphörligt, under det godheten aldrig vek derifrån. Om endast läsaren kunde se henne, som jag nu ser henre framför mig! Då kunde min lilla berättelse vara något värd. Sedan vi druckit the, begyote Axel att nappa silfverhufvan af den hedersgubben champagnebuteljen. Denne gaf slutligen med, sig, kosken flög i taket, glasen fylldes och med ett hastigt uttaladt: ;välkommen ! drack värden sitt i botten. När man dricker champagne) ordade han sedan, böra alltid talen komma efteråt, ty under det man söker efter fraser, frasa perlorna bort, och det är just perlorna jag tycker om. Således, broder! skål för gamla vänner, garola viner och gamla minnen och död åt gamia skulder, gammal ovänskap och gammal sorg! Gesundheit! Du Fanny, som har en mera flytande talegåfva och som endast smuttat på ditt glas,