Aftonbladet – 24 februari 1842, sida 2

mm rer, ., IA CEN SVASUSIGT 22 SK., så Breitfeldt; jemte fingerborgen, erhöll 2 Rdr 32 sk. Riksgälds i mellangift. Härefter aflägsnade sig Broitfeldt. Doktor Sundevall intygade, att Breitfeldt, då han under obduktionen å Carlssons döda kropp stod bredvid likets hufvud, nästan beständigt höll sina ögon neds!agne, och, efter det Hr doktorn uppmanat honom att se upp, svarade: nej, det är så obyggligt; i anledning hvaraf Hr doktorn anmärkt, att blott den, som hade dåligt samvete, borde vara rädd att se liket. Härå genmälte Breitfeldt: påh nej, icke har jag dåligt samvete. Vid förladdningens påträffande i Carlssons hufvud, var Hr doktorn Sundevall på några ögorblick utgången från anatomiesalen, men han hade åter inkommit, då Hr doktor Berg ur de djupa nackmusklerne framtog kulan. Dervid fösefoll någ)t samtal emellan assessoren af Grubbens och Breitfeldt, men doktor Sundevall hade icke hört början eller fortsättningen af detta samtal. Han erinrade sig ej heller Rumstedts yttranden viddetta tillfälle, men påminde sig tydligen, hurusom Rumstedt dervid synts vara fulikomiigen lugn och icke, enligt Hr doktorns uppfattning, röjt någon förlägenhet; hvaremot: Breitfeldt under hela obduktionen visat sig blek och försagd. Efter det Rumstedt anmält, att den person, hvilken den 26 Oktober på aftonen hemtagit vin åt Rumstedt, vore bokbindarelärlingen Ekström, äfvensom att denne, på Rumstedts anmodan nu til:städeskommit, förekallades Ekström, som berättade, att Rumstedt, Tisdagen eiler Onsdagen i samma vecka, då Carlsson mördades, kl. emellan 9 och 40 på aftonen kommit in i bokbindaren Normans verkstad och bedt Ekström, som ärbetade å samma verkstad, ofördröjligen infinna sig hos Rumstedt: 8 uträtta något ärende; att Ekström, då han efter en kort stund inträdde i Rumstedts kammare, der, jemte Rumstedt, funnit allenast en främmande person, nvilken varit klädd i slängkappa och haft ansigtet vändt från dörren, så att Ekström icke sett detsamma. Ekström, som nu erhöll uppdrag af Rumstedt att bemta hem en helf butelj Madeiravin och 2:ne glas, hade vid sin återkomst dermed icke heller sett anletsdreagen på den främmande personen, hvilken äfven då varit ensam med Rumstedt. Vid dessa tilifällen hade Ekström väl hört något sanital emellan Rumstedt och den främmande, men numera helt och hållet förglömt innehållet deraf. Eleven Beurling förklarade, att han ifrågavarande afton icke sett Ekström, utan allenast hört Rumstedt omtala att han ernade skicka efter yin. I anledning af de frågor, som på Rumstedts begäran framställdes, betygade kryddkramhandlianden Hyckerström , handelsbetjenten Norberg och bokhållarer Norman, hvar för sig, att de, oaktadt sin förtroliga bekantskap med Rumstedt, icke erfarit ått ban kunde tala något främmande språk. Norman tillade, att han i sin barndom yerit skolkamrat med Rumstedt, och dervid funnit Honom vara serdeles trög att fatta all slags språkkunskap. t Kryddkramhandlaren Hyckerström upplyste tillika, att han af sin bodbetjent hört omtalas, att Breitfeldt vore bekant med en utlänning, hvars namn Hyckerström icke mindes, men söm skulle bo i dena så kallade Landbyska egendomen vid Norrlandsgatan. — Breitfeldt försäkrade, det han alldeles icke käude någon sådan person. Sedan Breitfeldt uppgifvit, att Rumstedt, natten till den 29 Oktober, då ban kom till Breitfeldt, vas rit klädd i mörka byxor, upplyste boktryckerilärlingen Nisson, att de byxor, som han morgonen den 29 Oktober borstat åt Rumstedt, och hvilka då befunnits torra samt fria från gatusmuts, varit af blågrå färg, mera mörk än ljus; att Rumstedt härförutan, vid ifrågavarande tid, egt allenast ett par svarta byxor, hvilka Nilsson icke sett nämnde mor-: gon, och att Rumstedt ej plägade begagna dem vid andra tillfällen, än då han var högtidsklädd. Nilsson tillade, att Rumstedts galoscher ifrågakomne mör. Bon icke allenast varit torra, utan äfven blanka öfverallt på ofvanlädret, så att de tydligen icke blifvit begagnade i vått väglag, sedan de sist borstades. Norberg förmälde, ait han varit hos Rumstedt Lörlagsaftonen den 30 Oktober, när denne klädde sig ill maskeradbalen, Han kade då ur en låda framagit sina svarta byxor, som-befunnits alldeles torra och rena. Utom dessa egde Rumstedt, efter hvad jemväl Norberg visste, allenast ett par byxor, nämigen de af Nilsson omnämnde, till färgen blågrå, vilka af Rumstedt hvardagligen begagnades. Äfven visste Norberg, att Rumstedi nästlidne höst egt. alenast ett par galoscher, hviika voro förfärdigade if serdeles tunnt skinn och fordrade med kläde, så att Norberg, som. sjelt varit ute berörde natt, och lå måst, i anseende till det svåra väglaget, begagna otforer, vore öfvertygad, att omförmälde gäloscher, händelse Rumstedt dermed gått så lång väg, som Breitfeldt uppgifvit, skulle hafva blifvit nästan förlerfvade och åtminstone ej kunnat torka till påöljde morgon. Både Norberg och Nilsson intygade, att Rumstedt cke egt några botforer, hvarjemte Nilsson uppgaf, tt Rumstedt väl haft ett Par så kallade smorläderstöflar, men att desse, efter hvad Nilsson med säjerhet visste, vid nu omvittnade tillfälle, icke fanits i lärlingen Rumstedts förvar, utan varit stående 08 hans fader, Boktryckaren Rumstedt. Med anledning af att Breitfeldt föregifvit, att Rumtedt, den natt, då mordet skedde begagnat en mössa ned platt kulle, förklarade Norberg, Nilsson öch Norman, på fråga af Rumstedt, att Rumstedt under rela sistförflutna höst haft blott en enda mössa, och Itt denna varit af så kallad kastrullform, eller med n person, som står vid mina ord. Såledee