Aftonbladet – 24 februari 1842, sida 2

en person, som står vid mina ord. Således, först och sist: Jag vill hafva en sann militärisk esprit. Om en timma-skoöla herrarne vara samlade till gevärs-exercis. Öfverstelöjtnanten låter vid samma tid uppställa underbefälet, som jag nu ämnar skärskåda, då jag icke, i anseende till herr generallöjtnantens och kommendörens förhinder, kunnat blifva regementet På öfligt sätt föreställd., Det regnar starkty — invände öfverstelöjtnanten — såväl öfversom underbefäl behöfva hvila och det har dessutom aldrig Varit vanligt att exercera inryckningsdagen. Hörde öfverstelöjtnanten hvad jag befallde ?x — hväste ölfversten — ,Jag undanber mig alla invämdningar af hvad natur de vara må. Jag ämnar ej följa den gamla slentrianen, jag. Hvad frågar en person med sann mMilitärisk esprit efter litet regn. — Herrarne kunna afträdal — och klappande sin stora hund satte den lille öfversten sig i soffan. När officerarne kommit ur tältet hörde man från nästan alla munnar ett doft mummel af missnöje. Det var en lifslefvande best — sade en -högväxt kapten med tvenne tapperhetsmedaljer — men mig skrämmer han icke, ty jag har haft att göra med sådane herrar förr en gång. Men högst Opassande är det imedlertid att föra ett sådant ryskt språk. Det skola vi vänja honom af med.x Vi gamle fingo också en släng af slefven, Det blir en svår tid — suckade en gråhåring. Men eljest tyckte jag verkligen att han talade Mycket bra — menade den lille klotrunge kapenen med de klippska ögonen. Hå, hå! Du ämnar att söka Sunstlingsplatsen i igen. Sade dubbel-medaljören med mörk blick. Lycka till! du passar förträflligt. Men gå hvar lu vill, utom vid min sida. Den lille klotrunle smög sig bort. as Hvad tyckte ni om hans ,sanna militäriska