Aftonbladet – 24 februari 1842, sida 2

endast vara inrättadt för furstarne, icke tillika för folken. Den germaniska stammen sträcker sig ända öfver atlantiska oceanen. Hvem vet, om icke brödrastammarne en gång skola ömsesidigt räcka hvarandra handen till utbildande och återutbildande af den demokratiska principen. Aila de här nämnda folken äro sinsemellan så åtskilda, och dock kan-verldshistoriens allmänna factum blott hvila på allmänna, i-allt folklifs djupasie inre rotade grunder. Men dessa grunder äro nu befolkningarnes fortfarande förökning, hvilken fordom ansågs som en lycka för staterna, men nu som en olycka, det deraf uppstående behofvet af en mångsidigare sysselsättning, ett friare begagnande af alla jordegendomens och näringarnes materiella och andiga förmögenheter, äfvensom upphäfvandet af tullar och skrån. Derigenom uppstår en likartad massa, den der blifver så mycket känsligare för regeringarnes mått och steg, ju mera den af desamma blifver sårad i sina intressen, med ett ord, den offentliga opinionens makt bildar sig. Folkundervisningen mäste, enligt dess röst, blifva fullkomnad, och litteraturen populariserar sig i samma mån, som massorna känna behofvet deraf. Men de materiella intressena, hvilkas betydenhet folkförökningen höjer, bjuda arbetets fördelning eller asseciationsväsendet, hvarigenom känslan af den personliga jemnlikheten åter blifver väckt, jemte ett fördelaktigare begagnande af naturkrafterna, medelst machiner. Men machinerna äro för vår tid detsamma, som slafvarne voro för de gamla, de lemna oss tid för deltagande i det politiska lifvet. Så kallar verldsordningen i sjelfva det sig allt tydligare blifvande sjelftmedvetandet folken ur deras slummer till tankens frihet, och just denna vill demokratien; derföre hell benne och dess vänner! (Ur Fahlu Tidning) — tva sun aa