Aftonbladet – 24 februari 1842, sida 1

äro förbi. De förut öfverdådiga kompagni che ferne begära nu i underdånsghet afsked, som be viljas dem i nåder och vi biifva nådigst utnämnde till deras efterträdare. Lefve alla nya qva star! Vår tur kommer väl också, men då äro v permissionsmessige, märk det! — Men vi prat; här, och glömma att det är hög tid att ikläda sig tvångtröjan. Toiletten skall min själ icke bli lång, ty i motsatt fall skulle alla persedlarne flyta bort. Den nya öfversten lärer hafva önskat att fi se korpsen gentil. Har han önskat det? Ack, den älskvärdeb ech härvid skiljdes de båda vännerna åt, samt singo hvar och en till sitt tält, der de vita kappsäekarne uppackades, de våta kläderna fram10g0s och uppdrogos på de våta kropparnaj, under det ett fint, tätt regn oupphörligen duggade genom den glesa tältduken. Klackan tre ljöd officersapellen, dof som en aflägsen åska, från öfverstelöjtnantens tält, hvarst korpsen skulle samlas, för att sedan uppvakta den nya öfversten. Aldriga kaptener och ;päda underlöjtnanter, alla skyndade med andan i halsen ditit, sorgfälligt undvikande de djupa pussar, som tätt fo merat sig på den slippriga lerbottnen. Den gamla gråhårige öfverstelöjtnanten, eljest så jemn och vänlig, stod nu i tält uckan, med ett ansigte, deri all verldens syra i hast (5estes hafva koucentrerat sig, och helsade koappt på de ankommande, som hopade sig derutanför och för hvilka han i desperation stängde ngar gen, Ä vi alla här än? röt han med en stämma, på hvilken man kunde böra att Berserkaraseriet var i annalkande. En liten klotruud, inställsam kapten med klipp: ska ögon såg sig spejande omkring och sade sedan med en så djup bugning hans corpus vill tillåta; Jag scknar regementspastorn.n