Aftonbladet – 24 februari 1842, sida 1

bankerna från de solventa, ty det är sammanblandningen af dessa båda, och ingenting annat, som nedtryeker pappersmyntet. Krigsropet mot England, har väl något tystnat, men derföre visst icke upphört, ty för många elementer till dess underhållande finnas, att de så snart skulle kunna skingras. Dessutom vet hvar och en, att England icke kan tänka på ett krig mot oss, utan att derjemte hemma hos sg förklara ett sådant mot nationens demokratiska beståndsdelar, mot Irländare, Skottar, kartister, socialister och dissenters samt alla manufakturegare och arbetare. Ett krig mot Amerika är således för England detsamma som ett inbördes krig — en strid emellan den godsegande demokratien och manufaktur-distrikterna. Vi hafva sista kriget med England att tacka för våra bomulls-manufakturer; kanhända få våra klädesoch stålfabriker äfven snart en dylik lättnad. Detta känna Engelsmännen allt för väl, oeh skola således icke förhasta sig med några fientligheters öppnande.s OSTINDIEN. Nepal. Birma. Inhemsk opposition. Tidningen Augsburger Allg. Zeitung innehåller en korrespondensartikel från Calcutta af den 48 November, som skildrar detta lands närvarande tillstånd, och hvilken vi ansett här förtjena ett rum. Den lyder som följer: Nödvändigheten att företaga kriget åt tvenne sidor, nemligen mot Birma och mot Nepal, försvinner med hvarje dag; i synnerhet låta underrättelserna från Nepal fredligt. Radschans gemål är, såsom det synes, död af gift, och då hon var hufvudverktyget i det partis hand, som ville krig, och hennes död ger fredspartiet öfverhand, så kunde redan denna omständighet utgöra en tillräcklig grund för förmodan om fredens upprättbållande. Radschan sjelf hade redan för någon tid sedan aflåtit en proklamation, i hvilken han förklarar, att illvilliga personer utbredt ryktet om ett krig med kompaniet, men att han låtit gjuta smält bly i öronen på dem. Ett annat skäl till förmodan om fredens bibehållande finner man i S:khs framryekande mot norden åt gränsen mot Himalaya, hvarunder de nu redan vppnått Dschumla, Nepals nordvestra gräns. Nepalesarne hafva skickat sex af sina regelbundna bataljoner till norra gränsen för att tillbakahålla Sikbs, elter kanske med dem dela eröfringen af Tibet. Zorawer Singhs (chefen för Sikhs i Tibet) hela tåg är mycket gitlikt. Trupperne stå under Gulab Singhs befäl, en af de tre stora vasallerna under Lahor, hvilka småningom utbredt sig i Lilla Tibet och Ladakh, utan att göra hofvet i Lahor mycken räkenskap. I sjelfva Lahor synes ordningen nu igen någorlunda återställd och generalerna hafva småningom åter bringat de upproriska regemenrtena i lydnad, visserligen genom ovanliga medel. Sålunda lågo t. ex. i Multan fyra regementer under provinsens guvernör S0van: Mal; uti April gjorde de en upprorisk demonstration och förklarade Sowan Mal, att de måste bafva. fyra månaders sold samt Hotade hans lif. Han betalte dem 350,000 L. St. och gaf dem fyra månaders permission, den de begärligt antogo. De aflemnade sina vapen i arsenalen ech begåfvo sig ur staden; men guvernören beväpnade nu sina vänner och tjenare och vann i all bast på omvägar försprånget för dem på vägen från Lahor, drog till sig garnisonerna från Fazilkakot och Kangahsechah, skickade befallningar till alla Zemindars att binda och föra till Multan alla genomresande soldater och öfverfö!l mellan Raud och Tiggas massan af dem, hvilka, utan vapen, icke kunde sätta sig till motvärn. Han bragte dem sålunda tillbaka till Multan, der nu hela den fordna besättningen arbetar i kedjor vid fästningsverken. Underrättelserna från Birman låta fredligt nog. så att regeringen uppskjutit afsändandet af nya trupper. Tåget från Tarawaddie synes icke hafva varit annat än en af dessa absurda parader, hvaruti de barbariska regeringarne uttömma sina saters krafter. Kostnaderne i penningar och bortkastadt arbete, som detta tåg ådragit Birmarervna. äro oerhörda och hafva sannolikt upp