Aftonbladet – 22 februari 1842, sida 2

jenhel. Att kontraktet blifvit på visst sätt behandadt som en offentlig angelägenhet, bevisar således, ut det ännu är en ensktld, nemligen en fortsättning af det enskilda kontraktet emellan Ö!versten: Kronprinsen och Friherre Hjerta. Regeringen lärer funnit uppgiften, att H. M. Konungen ännu är Öfverste, väl förtjent att utredas; åtminstone infordrades Kammarrättens och Revisionskontorets förklaringar öfver de anförde: besvären. Dessa förklaringar innehålla väl intet i afseende på berörde fortsättning af chefskapet, men äro dock ganska upplysande. Ö:verkommissarien Holmbergsson, på Revisionsdepartementets vägnar, ansåg nämligen frågan enkel och tillade, till skälen i Kammarrättens utslag, följande: att om ett verkligt ovilkorligt och lagligt 30:årigt arrende varit för hand, så hade också afoch tiliträde endast ifrågakommit arrendatorerne emellan, men indelningshafvaren till bostället hade då dermed icke haft annan beröring, än den af uppbörden af arrendet. Nu deremot hade bostället, enligt de i Krigskollegium förvarade synehandlingar, Midfastan 4814, jemnlikt afoch tillträdessyn den 29 November samma år, afträdts af Konung Carl SUI till H. K. H. Kronprinsen, såsom blifven indelningsbafvare af chefslönen vid lifregementet; Midfastan 1847 hade bostället, enligt laga afoch tilldrädessyn den 24 Augusti 1818, öfvergålt till Fältmarskalken, m. m., Grefve von Essen, såsom innehafvare af öfverste-indelningen vid lifregementet; Midfastan 4826 hade Grefve von Essens sterbhus, på grund af laga afoch tillträdessyn, den 48 November 48923, afträdt bostället till nya indelningshafvaren, Grefve Sandels; och Midfastan 4833 hade Grefve Sandels sterbhus, på grund af laga afoch tillträdessyn den 13 Augusti 1332, frånträdt bostället, dervid Förste Mjoren vid lifregementets dragonkorps, Öfverstelöjtnarten D. Silfverstolpe, blifvit ansedd såsom tillträdare och varit närvarande. Alla dessa omständigheter utvisade, att något publikt, lagligt och gällande 30:årigt arrende icke existerar för Frih. Hjerta. Ofverkommissarien yrkade fastställelse af Kammarrättens beslut. Kammarrätten upprepade åter för Regeringen, att boställshafvare ej kunna göra sådane dispositioner om boställen, att de binda efterträdaren, samt erinrade dessutom, att det ålegat löningsdirektionen tillse och besörja, att regementets aflöningstillgångar blifvit rätteligen disponerade och följaktligen äfven alt nu ifrågavarande, vid Midfastan 48533 afträdde boställe, hvilket, enligt Kongl. brefvet nämnde år, var till boställe för Ofverstelöjtnanten eller 4:sta Majoren anvisadt, blifvit, i öfverensstämmelse dermed och jemnlikt af Kongl. Maj:t fastställd beräkningsgrund, nämnde tjensteman tilldeladt. Deraf ansig Kammarrätten vara uppenbart, att det äfven tillhörde direktionen ansvara för den förlust, som genom underlåtenheten härutinnan uppkommit. Förmodligen skall nu hvar och en läsare tänka, att löningsdirektionen icke längre kunde undgå den ifrågavarande er.ättningen; men Kongl. Maj:t tänkte annorlunda. Kongl. Maj:t resolverade nämligen den 22 sistlidne December, att Kammarrättens Revisorer, vid sin granskning, endast egt tillse, att löningsdirektionen tili siffran behörigen redovisat de medel, hvilka korpsens aflöningsfond under de ifrågavarande åren från Risna boställe tillflutit och som af direktionen blifvit disponerade. Och då deremot någon anmärkning häremot icke förekommit, fann Kongl. Maj:t rättvist upphäfva Kammarrättens utslag och befria direktionen från den ålagda an varsersättningsskyldigheten i sakens nuvarande skick. Man må betrakta denna Kungliga resolution med huru lena ögon som helst, så måste det medgifvas, att den 22 December derigenom blifvit upphöjd till en riktig bemärkelsedag i den närvarande konseljens regeringstid. Den första ovilkorliga följden deraf är, att Sverges fordna Konuvgars skapelse, KammarRätten, genom hvilken de velat vinna kontroll på redogörare och säkerhet för staten, och hvilken jemväl blifvit under den pu regerande Konungens tid bekräftad genom en ny instruktion, samt till och med prisad af utländske embetsmän, nu kan anses till sin väsendtligaste verksamhet upphäfd, genom ett beslut, som helt simpelt säger, atd KammarRätten icke har med att göra, huruvida staten fått hvad den bordt hafva eller huruvida staten må hafva ersättning, då den gjort förluster genom oriktig förvaltning. Det torde också äfven bland de vanligaste jurister icke finnas någon, som ej skall stå helt och hållet förvå-nad, att KammarRätten blifvit i en så klar och för hvar och en enkelt i ögonen liggande anmärkningsfråga afspisad med det summariska skälet: det angår er icke. Det blir imedlertid en stor lättnad för KammarRätten hädanefter, precist af samma skäl, som stod i ett visst bref, EEG se SSE VAR EDATEED