Aftonbladet – 22 februari 1842, sida 2

made år från år blomster kring hans gröna täcke, och då dessa försvunno, strödde Laras varma hand nya dit. Hon älskade att der plantera luktvioler, dessa tysta, enkla, små blommor, som do:ta så ljulligt djupt ned i gräset. Sedan den äldre Erik begrafv.t All med den nya spaden blef han hvarje dag dystrare, hans stuga syntes honom så tom, nu, då han saknade Als milda, barnfromma ansigte vid spiseln. Erik hade visserligen en annan son i Alfs. stille, som gjorde allt, för att förljufva den gamles ensliga lif, men det var icke han med dufvosinrnet och blicken. Den unga Erik sökte väl, enligt Alfs råd och sin egen öfvertygelse om dess gagnelighet, utrota Upas-t:ädet i sitt bröst: egoismen, som förgiftat hans kärlek och kastat skugga uti ce temps du paradis du coeur. Men det är icke så lätt utratadt detta giftiga träd, som vexer lika mycket på djupet som uppåt, och hvars rötter sprida sig så vidt åt alla håll och taga sig fäste. Kärleken, vänskapen, sanningen — med ett ord, alla äåla känslor dö i dess grannskap, intet grönt gror doromkring — det står så ensamt, så mörkt, så spöklikt och breder ut sig allt mer och mer, och yfves, till dess intet fir rum jemte det. Det står ensamt med sin svarta stam, sina tjocka , mossiga, slokande grenar och qvalmiga blomklasar. (Slut.)