Aftonbladet – 22 februari 1842, sida 2

lertid, under sin chefstid, herr Hjerta behålla: arrendet, på samma vilkor som föru!, hvilketl! naturligtvis stod i deras skön; men äfven mnärl: bostället år 1833 återgick till krovan, så lät regementets löningsdirektion ändå arrendet fortfara, hvilket, efter allt hvad man kan fatta icke stod i direktionens skön, emedan ingen indelningshafvare kan utarrendera sitt boställe med bättre rätt eller på längre tid till arrendatorn, än han sjelf, indelningshafvaren, innehar det. Kammarrättens revisorer tyckte derföre, att då löningsdirektionen varit så generös med statens egendom, så borde den ock ersätta statens förlust, hvadan revisionen hos Kammarrätten yrkade, att löoingsdirektionen måtte ersätta skilnadea mellan 865 Rdr och 333: 46 tör fem år, samt dessutom äåterbära de räntor, genom hvilkas åtnjutande frih. Hjerta ej blott innehaft tostället för intet, utan ock nåzot deröfver. Kammarrätten tog saken i öfvervägande och infordrade förklaringar. Löningsdirektionen förenade sig med regementsskrifvaren Ahlborg i den förklaring — åtminstone står det så i handlingarne — att det arrende d. v. Kronprinsen gaf på 50 års tid, var lika så godt och gi tigt, som de arrenden på 30 år, dem vederbörande auktoriteter, nemligen Kammaroch Kvrigs-kollegicerna utstädja. Om direktionen stödde denna sutsats på öfvertygelsen, alt en sådan rältighet skulle tillkomma chefen derföre, att han tillika var Kronprins, eller om direktionen anser boställshafvare i allmänhet äga eftergöra dylika arrenden, kan man ej med visshet se. Friherre Hjerta förmente att d. v. Kronprinsen sisom lillförordnad Regent samt i statsrådet beslutat utarrenderingen — och att den af sådant skäl borde gälla. Kammars ätten yttrade sig derefter, uti serskilda utslag den 2 Juni, 20 Sept. och 20 Nov. 1840, sålunda: att ofvannämnde kontrakt utvisade, att då varande H. K. II. Kronprinsen, såsom Chef för Lifregementsbrigaden, till Fribh. Hjerta på arrende upplålit det samma embete åtföljande Risna boställe; att, då arrendatorn följaktligen blef innehafvare af då varande boställshafvarens rätt, berörde kontrakt ej var gällande längre än nämnde rättighet fortfor och således icke kunde utgöra binder för disposition af bostället, som derefter författningsenligt borde cga rum; att upplyst vore, att bosiället redan år 41817 öfvergått till acnan indelningshafvare; att Oobestridt vore, att arfvingarne efter H. E. Fältmarskalken Grefve Sandels, hvilken ifrågavarande boställe sedermera innehaft, vid midfastsn 14833 skolat detsamma afträda, hvarefter det bordt användas för det ändamål som genom 1832 års lönereglering blef bestämdt; samt att, om än. Grefve Sandels och dess arfvingar medgifvit beståndet af förrberörde kontrakt under den tid bostället af dem skolat disponeras, regementets rätt, att detsamma vid stadgade afwädestiden disponera, icke derigenom förringades, hvarförutan kronans rätt jemväl var derunder beroende. På dessa skäl fann Kammarrätten, att ifrågavarande boställe bordt från och med midfastan 4833 användas för regementets aflöning och vederbörande löntagare tilldelas. Och som boställets aftastning var uppskattad till 886 Rdr årligen, hvadan lönefonden tillskyndats en årlig förlust af skilnaden emellan berörde belopp och arrendesumman, eller 552 Rdr 32 sk. Bko, derigenom att arrendet fått fortfara, så förpligtades lönedirektionen att ansvara derföre, att sammanlagde beloppet af denna förlust för åren 4833 till och med 1837 blefve med 2763 Rdr 46 sk. Bko till berörde fond ersatt, med öppen rätt för lönedirektionen att efter befogenhet återsöka sitt af vederbörande bäst den kunde och gitte. Derjemte lemnades det revisionen öppet, att, så framt, med iakttagande af denna tillökning i fondens tillgångar, någon del af anslagen för samma år bordt till Statsverket återbäras, frågan derom serskildt utföra. 923 procents observationsarfvode af anmärkringssumman tillades Kammarrättens kansli och revisionsbetjening. Löningsdirektionen gick till Regeringen och besvärade sig. I dessa besvär spelade direktionen på en annan sträng; direktionen påstod nemligen, att H. M. Konungen ännu fortfar att vara Öfverste vid Lifregementets dragoner, ehuru Hans Maj:t sträckt sin frikostighet derhän, att tjena utan lön Deraf drog direktionen naturligtvis den slutsatsen, att de, som sedermera fått bostället, måste hålla de löften Konungen en gång såsom Kronprins gaf, och att arrendet alltså måste fortfara. Huruledes direktionen vill bevisa H. M. Konungen, att han verkligen ännu är Öfverste vid Lifregementets dragoner, hålla besvären alldeles hemligt, men anföra deremot en annan omständighet, som är egnad att bevisa precist motsatsen. Direktionen säger sig nemligen hafva hört efter och erfarit, att med boställets utarrendering skall hafva så tillgått, att sedan tiden för det förra arrendet tilländalupit och till boställets utarrenderande genom åtgärd af of fentlig myndighet, ny auktion varit utsatt, denne I blifvit inställd, först efter det Frih. Hjerta åtagit sig att vilja ingå på samma arrendevilkor som af förra arrendatorn utgått och hvarigenom auktionen gjordes öfverflödig. Häraf är således, säger direktionen, klart, att frågan icke blifvit behandlad såsom blott en indelaingshafvares enskilda anqgeläTSE ERA EINE EEE STR