Aftonbladet – 21 februari 1842, sida 2

Man kan oekså verkligen knappt göra sig en föreställning om den nöd, som herrskar i detta lands förnämsta städer. I Birmingham äro mer än 20,000 arbetare utan sysselsättning och bröd; i Manchester stå machinerna stilla, och de olycklige, som fabrikanterne ännu använda, nödgas lefva af en så liten arbetslön, att den icke räcker till det aldra oundgängligaste; de öfriga bo så godt de kuuana och ligga 3 å 4 tillsammans i sängar, fulla af ohyra. I Presley är tillståndet ännu värre: här är hela befolkningen nära att dö af hunger, och har intet annat att lefva af än allmosor. Imedlertid roar hofvet sig, och folket bär silt elände med ett exemplariskt tålamod.-Verklighetens makt, sanningens styrka aftvingar ändtligen de konunogsliga läpparne detta medgifvande, som på en gång anklagar seder, lagar och hela sambhällsinrättningen hos denna nation, som säger sig vara så stor och som visar sig så stolt. Hon erkänner det då inför verlden, denna högmodiga och oförsonliga aristokrati! Hennes tillvarelse utgör en hel befolknings olycka; de monopolier, hon skapat, äro folkens plågoris; nu nödgas hon då erkänna sitt brott och sjelf bära handen på sina privilegier, som nedtynga det öfriga landet. Tories peka sjelfve på de sår, de slagit, och desse lagarnas trotsiga försvarare, som uthungra England, äro nödsakade att erkänna, att man måste bispringa dessa klasser, som jord-aristokratien förtrycker och förtär. Det ges ingenting sorgligare, än detta throntal, som Tories skrifvit i hvad som angår Storbritanniens hela inre ställning. Folket svälter, och likväl fordras nya skatter; budgeten visar deficit, och nationen kan ej utgöra de taxor, man redan pilagt henne. Hvad åsyftar då Sir Robert Peel? Hans förslag äro väl ännu icke bestämda, men likväl antydda. Sedan han och hans parti störtat Whigs, som ville minska skatterna på lifvets nödvändigaste behof, måste de sjelfve välja samma väg: hvad de fördömde hos andra, använda de nu. Det är likväl en skilnad, och denna är väsendtlig. Whigs hoppades genom taxornas minskning öka konsumenternes antal, och följaktligen statsinkomsterna; Tories, som icke hvarken våga eller kunna öppet befordra reformerna, inse på förhand sina åtgärders otillräcklighet, och en af Sir Roberts vänner, en af dem, som föreslagit adressen, ropar redan: Nya skatter äro oundvikliga! Nya skatter! Och hvarifrån skola de tagas? Vi trotsa ministeren att ytterligare nedtynga massan, om hon icke vill framkalla en katastrof, hvars följder ingen förmår beräkna. Vi trotsa henne att ytterligare lägga något på medelklassen, hvars tillgångar äro uttömda, och likväl talar man om nya skatter! Det är ingen annan än aristokratien som är nog rik, att kunna utgöra sådana. De adeliga godsen äro fritagna från utskylder. Storbrittanien befinner sig år 1849 på samma punkt som Frankrike var år 1789; det är således jordegendomen, som måste bära de nya skatterna. All annan utväg är omöjlig; denna åtgärd skall likväl anses som en handling af rättvisa och som första steget till jemnlikheten. Denna jemnlikhet som vi älska, och som gjort oss så starka, emedan hon gör oss homogena, kan England ej förstå. — En gång under vårt stora krig och då Pitt uttömt alla sina resurser, lade man en skatt på jordegendomen, och den högre än i hågot annat land. Brittiska folket ansåg detta som en tillfällig koncession, en patriotisk ansträngning å de stora gedsägarenas sida, och då uppoffringarnes dag var förbi, togo också privilegierna igen sin rätt. Nu har likväl Europa fred; Storbrittanien erhåller från sina allierade försäkringar om en rörande vänskap; det har skepp på alla haf; afsättningsorter öfver hela jorden; dess produktionsmedel bafva vunnit en ofantlig utsträckning, och likväl är det deficit i dess allmänna kassor. Dess skuld nedtynger detsamma, dess befolkning utflyttar och Tories våga sjelfva föreslå, icke som ett undantag, utan som en ovilkorlig lag, denna taxa på jordegendom, som Pitt endast erhöll i anledning af landets fara. Man söker således till oss öfverflytta denna så mycket beprisade engelska konstitution just då hon tyckes försvagas och gå under i sitt eget land. Pitt började undergräfva den; Tories hafva utvidgat remnan och Peel är kanhända bestämd att fulladda den mina, på hvilket Engelska folket icke behöfver mer än tända eld. Detta är icke en dags verk; vi veta det väl, vi veta det alltför väl, vi, som så lång tid tillbaka, genom våra strider och våra lidanden, räkna de sakta slagen af denna puls, som till