Aftonbladet – 21 februari 1842, sida 2

ERE RR SRA RN RRENO förtörnas på mig. Jag, — jag har så svårt vid att säga dig hvad som ligger. mig på hjertat — Svårt vid att säga mig! — jag vet ingenting på mitt hjerta som jag skulle ha svårt vid att säga dig., Skulle du t. ex. äfven kunna säga mig att du icke älskade mig — om förhållandet vore sådant. Något sådant har du välicke att säga mig — invände hon med ett tryggt leende. Detta leende skar mig i mitt innersta; jag hade önskat att jag icke sett det — det syntes mig så isande, så hemskt i det kalla månljuset. Nej, Lara! men jag har en hemlighet här, som jag tills nu icke haft styrka att meddela dig, Lara! du vet hur jag älskar dig — och ändå, ändå har jag icke handlat uppriktigt mot dig — Lara, hör mig och tillgif mig om du kan — jag är icke fri; mitt hjerta tillhör: dig, men mina löften, min tro, en annan. Nu önskade jag att månan måtte skina rätt klart, men den drog sig gäckande bort och försvann i ett tungt moln. Jag kunde icke se hennes ansigte; — jag förde derföre min hand öfver hennes panna och ögon, pannan var kall som marmor — min Var brinnande het: Råd, Yig Laral — råd mig! Du finner det rätta säkrare än jag sjelf.n sÄr hon god, älskar hon dig som — som jag gör ? Jag tror det — som du, och ännu häftigare — Men icke innerligare, Erik! Lara! säg mig, råd mig, jag lyder dig såsom min goda engel; ty du är det. Men tänk icke