Aftonbladet – 19 februari 1842, sida 1

Pedros karta formligen i Oporto af de civila och militära autoriteterna och besvors på den graf som förvarar Dom Pedros bjerta. Dereiter till sattes en provisorisk regering, i spetsen för hvilken ex-justitie-ministern, Hr Cabral, ställdes. Ehuru ingen person af betydenhet biträdt insurgenterne, åtminstone icke offentligt, råkade man likväl här i den största bestörtning genom underrätte!sen härom, helst genom det tillägg, att 6,000 man trupper, som besvurit kartan, marscherade på Lissabon. För att afvärja bvarje misstanka för delaktighet i anläggningen, ingåfvo Mministrarne sin afskedsansökning; mea då drottningen ej ville bevilja dem; förklarade de, att de endast ville qvarstanna med det vilkor, att drot:ningen formlhgt förnekade Cabrals före:ag. Ehuru hon gick in bärpå, resignerade de. likväl, och man år nu sysselsatt med en ny ministe:s bildande. Då hertigen af Terceira nekade att träda ispetsen derför, gjorde hertigen af Palmella det; hans kolleger skola blifva Jose da Silva Carvalho för finans-, baron de Campanha för krigs-, och Jerris PAntouquia för marin-ärenderna. Justitieoch inrikes-portföljerna äro ännu ej bertgifoa. En stor mängd af de i Lissakon närvarande deputerade hafva protesterat emot insurrekt:onen, och drottningen har, till följe af den allmänna menings-yttringen, i en proklamation förklarat, att hon ogillade rörelsen och att dess anstiltare missbrukat hennes namn. STORBRITANNIEN. Den 9 dennes, samma dag, som Peel i Underhuset ämnade framligga regeringens plan i afseende på spanmilslagarne, skulle: i London den stora konferensen af delegerade mot spanmålslagarne sammanträda. Den bestod af omkring ett tusen deputerade, rikligen försedda med petitioper till parlamentet, i hvilka yrkades spanmålslågarnes totala upphäfvande. I Underhusets session, den 8, anhöll vicepresidenten i bandelsbyrån, hr Gladstone, om tillstånd, att få inkomma med en bill, som hade till ändamål, att helt och hållet förändra tuilsystemet i brittiska besittningarna i Norra Amerika, Westindien och på ön Maurilius. Syftningen af billen vore, att upphäfva de band, som redan för 69 år sedan blifvit lagda på dessa koloniers handel. Tvenne af de förre mjnristrarne, Labouchere och lord John Russell, förklarade sin stora tillfredsställelse öfver, att det nv varande kabinettet i denna fråga adopterat sina företrädares politik: Hr Gladstone yttrade till och med, att de nuvarande ministrarne ämnade i denna fråga gå ännu längre, än Melbourneska kabinettet velat. CENTRALASIEN. Till upplysning om ställningen i Afghanistan torde följande förtjena tilläggas till hvad vii gårdagsbladet nämnde om de der timade händelser. Afghanistan är bebodt af en mängd oafbärgiga stammar, hvilka icke sinsemellan stå i ringaste förbindelse, och ej heller visa centralregeringen -merå lydnad, än de finna för godt. Också fanns der, just af detta skäl, sällan hågon ecentralregering, Ifrån 47923 till 4753 herrskade Gildschi-stammarne, från 4756 till 2809 Duranierne, ifrån 4803 till 4839 Baruksierne, och ifrån 4839 åter Duranierne under Schah Schudscha. De stammar, som icke voro rådande i centralstyrelsen, lefde af röfverier, och sålunda hände sig att Gildsehis, kort efter Schah Schudschas uppstigande på thronen, reste sig, för att bämnas de ingrepp, de genom Engelsmännen ledo i sitt näringsfång. Deras ströfverier blefvo besvärliga för Engelsmännen, emedan de oroade deras kommunikation med Ostindien, och man fann derföre rådligt, att genom penningar köpa sig Ingn af dem. Genom betydliga summor lyckades det, att förmå dem till det löftet, alt de icke mera skulle plundra karavaner och konvojer. Men då denna beskattning föll sig serdeles tung för statskassan, beslöt engelske ministern i Kabul, MNaghten, att -förknappa något på de summor, som betaltes till Gildsebis. Då dessa märkte, att de fingo mindre än vanligt, utbröt genast insurrektionen, och följden till en början var, att kommunikationen emellan engelska besittningarne i Ostindien och Afghanistan a TT ra rn erna na en