Aftonbladet – 19 februari 1842, sida 1

vampyr vid mitt bjerts. Den lemnade mig in gen rast, ingen ro; gäckande min inbillade sjelf. ständighet jagtade den mig oupphörligen, til dess den segrande förde mig med sig, såsom kor nacken leder en elefant. Nu till äfventyret. Dagen efter min ankomst hit gick jag att be söka en person, som jag från min bargdom rå got litet känner, och hvilken då egde en landtegendom icke långt från min fars bostad, mer nu var i staden. Det var en Hr Thomson, Jeg fann honom, vid min ankomst dit, borta; me; betjenten sade, att i fall jag hade något angelä get att tala med hans herre, kunde jag invänt: hans återkomst, som säkert icke skulla dröj: länge. Jag hade vi:st något angeläget att tal: om; jag ville nemligen af honom på förhand in hemta något om min far och min bror. De finnes en underlig egenhet hos menniskan — som jag äfven märkt hos mig. — Det hände nemligen någon gång att man känner sig likson ovillig eller tvekande då man går att återse vän ner eller slägtingar, från hvilka man en längr tid varit skiljd; man vill gerna veta litet på Öörhand hur man har det, liksom fruktade mar att finna sig obehagligt öfverraskad af något o väntadt; och detta något antar oft:, — af ex eller annan orsak, — en melankoiisk form. Må bända är det blott känslan af sitt främlingaskaj man vid sådana tillfällen så plågsamt erfar; t det är alltid obehagl!igt att känna sig främling der man en gång varit hemmastadd. Jag ka verkligen icke mnöjaktigt utreda orsakerna ti detta förhållande, men att jag erfor en oro, e obestämd fruktan och betlämdhet, som nödgåa mig alt söka denna omväg, det vet jag; och ja kunde icke motstå den dunkla drift, som mana de mig att af tredje person förskaffa mig under rättelse om min far och min bror, på för hand göra mig bekant med deras nuvarande för bhållanden, samt derigenom något litet i mitt sinn