Aftonbladet – 18 februari 1842, sida 3

Snart är jag så stor, att jag får gå hit ensam,, hviskade hon till sin fosterbror, då de hunnit ut. Eriks grå hufvud nickade och vinkade öfver muren, och de unga skyndade til bonom. VI. 4 STYCKEN BBEF. aDepend upon it, my fair philosopher, there is not an action perpeirated by one of Adams race, but may be traced to seifsbness as its main spring. MI3S CORNER. Vi måste med ens framflytta scenen för vår berättelse trenne år (trenne sekunder blott på tidens ur!), under hvilka ingenting märkligt tilldrog sig med personerna i vår berättelse. Lara hade vuxit upp till en skön, älskelig tärna och utgjorde sin klassiska fosterfaders stolthet och glädje. Alf hade firat några glädjedagar i sin faders trånga koja, han hade der fått åtskilliga gånser mottaga sin fostersyster, den han till sin tröst innu alltid fann lika vacker. — Vi finna att orlet vacker af Alf nyttjades synonymt med god. — Mången ljuf fröjd hade den nu mera rika flickan beredt sin fosterbror; mången ros hade hon trött på hans ensliga lifsbana; hennes vänskap nade, såsom en värmande solstråle, gjutit ett välvilligt, gladt skimmer i hans bjerta och hydda. Det gifves en fattigdom — jag menar andans attigdom — som all verldens egodelar icke unna afhjelpa; det gifves ock en rikedom — 28 Menar åter andans — SOm, i saknad af allt ordiskt guld, likväl eger en fond, mera värd, in Cresi alla skatter — den rika andan, med in varma välvilja, kommer mera godt åstad, in den andre med sitt kalla guld. Lara hade ödet att tacka för denna dubbelskatt; och hon förbrukade den på det aldrabästa sätt. Vi finna henne nu på Herrestad, sysselsatt ned beredelserna för inflyttningen till staden,