Aftonbladet – 18 februari 1842, sida 3

RiTTEGANGSOCH POLISSAKER. . Dråp, en följd af fylleri. I Bondesonen Per Hansson i Boda, Jerfsö socken I hade år 41840 tjenat såsom dräng hos boenden Olo Jonsson i Sjövästa, hvilken sednare var gilt me Pebr Hanssons syster Sigrid Hansdotter. Båda svå grarne älskade starka drycker, företrädesvis bränvin Per Hansson, en 24 års yngling, visade derjemt en viss böjelse för sådana sällskap, der dobbel och spel vankades, och då han förtärt för mycket brän vip, framlyste hos honom ett öfvermod, som ökade: med qvantiteten af förtäringen. I sitt nyktra till stånd var han likväl alltid tystlåten och utmärk arbetsam. Olof Jonsson, som var en förmögen bonde hade äfven hvad man kallar elakt ölsinne, ehurr han likaledes i sitt nyktra tillstånd var from oct stilla. Denna likhet i lynnen och lyten gjorde, at svågrarne kommo väl öfverens så länge de vorc nyktra, men råkade beständigt i delo med hvarandra då de öfverlastat sig. Vid sådana tillfällen förorättade Olof Jonsson ofta Par Hansson, hvilken vä då blef ledsen, men lät blidka sig af systerns wellankomst och Jäften om godtgörelse, ifall erättvisa skedt honom. Alven för andra beklagade sig Per Hansson deröfver, att Oiof Jonason tillfogade honom oförrätter, och Olof Jonsson åter, då ban var druc ken, öfver att Per Hansson icke åtlyddsa hans be. fallningar. En och annan hotelse om att piska opp Olof Jonsson undföll äfven någon gång Per Hansson. Så beklagade han sig en gång vid bränvinsglaset öfver Olof Jonssons obilliga uppförande emot honom, sägande: jag skall väl ge Olle något drag.n Sistlidne vår flyttade Per ur svågerns tjenst hem till sin moder, men ändock talade han alltid, då han blifvit. drucken, om de oförrätter han förmente sig hafva lidit af svågern under tjenstetiden hos honem. I ett sådant tillstånd träffade han en gång sistlidne sommar svågerns dräng, Olof Ersson, och frågade .denne hvad han tyckte om att vara hos Olof Jonsson. Drängen svarade att han icke hade något emot honom, men Per inföll: jag har ock tjenat hos Lasses, gubben, men jag ska prog knäppa honom till slut. Söadagsmorgonen d. 3 sistl. Oktober begaf sig Per till Sjövästa för att helsa på Olof, och blef, jemte en annan främmande, trakterad med bränvin. Alla tre begåfvo sig sedermera ut i granngården, der bränvin ytterligare vankades, så att Olof slutligen blef drucken. Under det samtal, som derunder uppkom, yttrade Olof sin önskan att åter få Per till dräng för följande året. Imedlertid befann sig bland sällskapet äfven Olofs broder, och fick af Olof löfte om em plog, såsom belöning för hans städse visade goda uppförande mot Olof. Detta gaf Per anledning att äfven begära en plog; men Olof afslog havs begäran, sägande: du kunde icke ens hugga upp en vedskåra, då du först kom till mig. Per syntes deröfver blifva harmsen, men svarade ingenting. I skymningen följde han Olof hem, och den sednare förayade då frågan om Per ville för instundande år bli dräng hos honom. Jag vet inte, svarade Per. Olof bad honom då följa sig upp i Olofs kammare, för att talas vid om saken. Inkomne i kammaren satte Olof sig på sängkanten och bad Per draga af honom stöflorna, och Per gjorde så. Fråga uppstod nu om tönevilkoren; Olof ville bestämma lönen i vissa klädespersedlar och penningar, men Per vil:e hafva en viss penningelön i ett för allt. Derom började nu svågrarne ordväxla med hvarandra,