Aftonbladet – 18 februari 1842, sida 3

joch Olof yttrade: nogbar Erik Görsdraget fått mycket härifrån. Per tydde detta uttryck på sig och sin slägt, hvilket märkligen ökade hettan hos honom, som å sin sida ej försummade att gifva Olof så godt igen, samt bragte denne derhän, att han slutligen uppsteg från sängen och stampade i golfvet. Per blef deraf så uppretad, att han fattade tag i svågern, kastade honom baklänges i sängen och kramade honom så hårdt, att han började skrika. Olyckligtvis blef Per just i detta ögonblick varse en yxa under sängen. Genast griper han denna, fattar skaftet med båda händerna och slungar YyIhammaren mot Olofs hufvud. Blodet strömmade utåt golfvet, och förskräckelsen intog Per, så att han kastade yxan tillbaka under sängen och hastade ut på gården. Efter kort besinnande beslöt han likväl att gå tillbaka in i kammaren för att se om svågern kunde vara vid lif; men han hann ej längre än till trappan, då han fick se Olof Jonssons broder. Han gick då denne till mötes, tog honom afsides och tilltalade honom så här: jag är harmsen på Olle; du må väl icke tala om för Ingrid, om gubben får sista knäppen. Olofs broder varnade Per att taga sig tillvara för sådant, och derpå gick Per utan vidare bekymmer till en bagarstuga och lade sig der till hvila. Imedlertid hade Olofs hustru Ingrid, som vas rit borta, kommit hem. Hon begaf sig med ljus först till bagarstugan, och då hon der fick se brodern ligga i sängen, helsade hon honom från modern och bad honom skynda sig hem, hvartill han endast svarade: Jag går icke hem, jag ligger qvar här. Derefter gick hon upp i Olof Jonssons kammare, för att söka en knif. Då hon fick se mannen ligga badande i sitt blod, blef hon förskräckt, fattade hans ena hand och fann honom vara död. Under rop och jemmer: de ha slagit ihjel gubben, hastade hon ut och påkallade alla i grannskapet. Vid hennes rop tillkommo Olofs bror och flere grannar. De öfvertygade sig att Oiof var död. och efterskickade genast presten i församlingen och länsmannen. Per Hansson kördes ut ur bagarstugan och alla dörrar till huset stängdes. Klockan 35 på morgonen anlände presten, länsmannen samt flere grannar och begåfvo sig genast upp i Olof Jonssons kammare, der de funno Olof liggande i sängen, med krossadt hufvud, flöden af blod på golfvet, på väggen stycken af hjernan, på en fönstergardin, 3 alnar från sängen, bitar af hjernan och en benskärfva. På yxhammaren sutto äfven benskärfvor qvar. Man började nu misstänka Per Hansson, som äfven var närvarande, att hafva begått gerningen, emedan man erinrade sig de hoande utlåtelser han vid åtskilliga tillfällen fällt om sin svåger, och dessa misstankar styrktes ännu mera, lå man nu upptäckte några blodfläckar på Pers mössa. Han togs derföre i förhör, men nekade tills ängre på aftonen, då han, efter det systern och nodern under tårar bedt honom tala ganningen, vekände sitt brott under de omständigheter, som fvanföre blifvit omnämnde. Denna bekännelse videf han ock, under mycken ånger och sinnesblölighet, inför Ljusdahls Höradsrätt, der ransakning öretogs några dagar efter, d. 4 sistl. Oktober. Han vedyrade likväl, att han icke haft för afsigt att nörda sin svåger, utan endast att slå honom. Domtolen gjorde honom då uppmärksam derpå, att, lerest hans uppsåt icke varit fattadt antingen före Her vid sjelfva gerningens utförande, han icke rimigen, med hopp om att Olof skulle blifva vid lif, (unpat med den tunga yxan tilldela Olof det hårda lag, som krossade hans hufvud; men Per Hansson iekade till ett sådant uppsåt, förklarande: att, i let ögonblick han kände sig förolämpad af Olofs fvannämnde utlåtelser och då han ytterligare uppietsades af Olofs skrik, all eftertanka och besinning m följderna af slaget försvunnit. Vidare uppgaf er Hansson, att de hotande utlåtelser han vid nåra tillfällen fällt om sin svåger, inskränkt sig till en hos honom under rusigt tillstånd stundom uppomna tanka, att vid något passande tillfälle, meelst tilldelande af några lindriga slag, vedergälla lof Jonsson för de många oförrätter Per under jenstetiden hos honom fått lida. . Häradsrätten och sedermera Svea Hofrätt dömde onom att, för dråp i bråd skilnad under rusigt lstånd, sabbatsbrott och 4:sta resan fylleri, i ena ot straffas till lifvet och varda halshuggen. Målet r nu understäldt Kongl. Maj:t, hvilken Per Hanson anropat om förskoring från dödsstraffet. LANDSORTS-NYHETER.