Aftonbladet – 18 februari 1842, sida 2

— utanföre och hvilkas löf lekte i aftonvinden. Imedlertid satt Alf på altardisken och såg ned på ljuset i lyktan, hvaröfver han allt emellanåt höll den fina handen och betraktade de rubinfärgade fingrarna. Han var så förlorad i egna tankar, att han icke gaf akt på det öfriga sällskapet, förr än Lara hastigt stötte honom på axeln. Han såg då upp och märkte, att de alla samlat sig omkring honom och syntes betrakta honom med förvåning och nyfikenhet. Det är nu kanske tid att bege sig till grafvarna,, sade han hastigt och steg upp och vinkade de öfriga att följa honom. Han förde dem nu in i hvalfven, som voro anbragta långs sidorna af kyrkan. En fuktig vind strömmade in från öppningarne i taket och rörde de gamla slarfvorne af munkkläder, som här och der voro upphängda i hvalfven. Några af de resande voro nyfikne att se liken, hvilka voro balsamerade, och Alf aftog locken på flera af kistorna. Liken voro svepta i hvitt atlas, och vid;handledenburo de stora bandrosor af någon annan, nu förbleknad färg. Händerna voro helt små och hopkrumpna vid fingerändarna; det enda egentligen bäst bibehållna var dessa stora ihåliga benhvalf, der förståndet fördom spann sin väfnad skär och fins. : På bröstet hade somliga en Jesusbild af någon hvitaktig metall, men korset, som varit af träd, hade multnat. Kring bufvudet på andra stodo lampor af messing fyllda med sprit. Några hade en bok i handen, hvars permar voro af sammet, men bladen voro så förmultnade, att de vid minsta flägt föllo till stoft. Här och der i någon mörk vrå stodo otympliga stympade gudabeläten och grinade i skumrasket, med bögröda kinder, utstående ögon och en fauniskt uppdragen mun. Alf. gjorde korta beskrifningar, hemtade från åldriga tradi tioner, hvilka af berättarens egna framställnings