Aftonbladet – 18 februari 1842, sida 1

sig emot förestående fara, och på det mer elle mindre vänliga emottagande han röner, inse! han genast huru den sjuke befianer sig, vä eiler illa. Döden är således för honom både prospectu och in esse en god sak. Hvad unde då, om andra lefvande varelser bära en vis: sorts afsky för en dylik natur, hvars intresser snart sagdt äro i strid med deras, och hvilken såsom likmasken, endast lefver af kadaver! Man skulle måhända efter denna beskrifning och anvisning kunna falla på den tanken, at vår dödgräfvare, gamle Erik, lefde ett mycke ensligt och afskildt lif, tillsammans med Alf Men det förhöll sig i det hela icke så; ty, uton det att stundom en och annan resklädd persor böjde sin nacke, för att stiga öfver hans murkn: tröskel, med dessa ord: Nu ett lik igen, Erik; hvartill Erik vanligen svarade: Det vore god det vore två;, eller att någon vinkade konon ut att vara följaktig till kyrkogården, för at utvälja grafplats, och utom de många resande som sade till i hans stuga, för att få sig väg visare till kyrkan och grafvarna, var Erik inga lunda någon eremit. Han syntes ganska ofta förstaden der han var lika hemmastadd son på sin gård, der kyrkan utgjorde karakters byggningen och planen med kullarne hans åker — Han visste genast om, när någon blef sjuk han infann sig ock genast der, och ingen visst bättre än han reda på ett tilltagande ondt; et aftagande deremot hörde icke alls under han befattning. Detta om. dödgräfvaren; nu någo om hans experimentalfält: gården, som har kallade det.