Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 3

rika akter, som ligga strödda omkring honom; derefter några timmar sednare, se honom anlända till Four Courts, rättvisans i Dublin hufvudsäte, skyndsamt genomvandra advokaternes embetsrum (la salle des Pas-Perdu) och, strålande af helsa och lif, bära en med utmärkt faderlig omsorg mot sitt sköte tryckt säck, till den grad lastad, att hans senfulla arm knappt förmår bära den. En lefvande palissad af klienter och sakförare omringar honom, med återhållen andedrägt, öppna öron och munnar, sträfvarde att I flykten fånga något omdöme, som man lyckas, under smilande åtbörder, gratis afpressa rådgifvaren, sedan utbristande i löje åt hans rika förråd af skämtsamma cch förtroliga meddelanden eller dsrrande af fruktan, när han i en allvarsam mare och högre ton antar profetens ställning och förkunnar, att timman för Irlands frälsning är nära; men nu infaller rättegångs-förbandlingarnes ögonblick: Rådgifvaren skyndar oafbrutet från rum till rum, uträttar ensamt så mycket som tjugu af hans kamrater, uppspäckar hvarje ärende inför assis-rätten eller korrektionella polisens forum med en oratorisk hänsyftning på unions-akten och Engelska tyranniet, personifierar i den ringaste af sina hufvudmän hela Irlands ställning och stoppar till sig bonorarierne (empoche des honoraires) med den bästa tro i verlden, med utseendet af en man, som uppoffrar sig för sitt land. — Klockan slår tre, domarne lemna sina embetssalar, OConnell, drypande af svett, skyndar till meeting — sammankomsten i närmaste värdshus; der leder han folk-öfverläggningarnes orkan med en sådan lungornas styrka, en sådan fördubbling af kraft, det man vore frestad påstå, att han helt nyss uppstigit till dagens arbeten. Kleckan sju väntar honom en bankett, han kommer der att skicka sig som fryntiig gäst, hålla ett halft dussin tal till Irlands lof, något sednare återvända hem och af en kort sömn begära nya krafter för morgondagens användande på samma sätt. På annat ställe tecknar Shiel rådgifvaren, på uppvakting hos vice-konungen, med värja vid sidan i förtryckarnes leder, uppblåst och servil, som de, eller till och med framtågande, under stor ceremoni, med en lagerqvist i banden, för att på knä emottsga Hans Majestät Konung Georg IV på stranden af Dunleary); och på det ingenting må fattas i detta porträtts olika skiftningar, tänk dig Ru OConnell, hvilken er Dublinsk jury, om hon vore skickligt vald, skulle i första ögonkastet döma skyldig till högförräderi, i följd al hans kroppsbildning, ty till der grad äro hans åtbörder och he!a hållning egnade att uttrycka national-föreställningen om Irlands oberoende eller verldens undergårg. Hans axelbredd är athletisk, hans utseende lyckligt och intagande, anletsdragen på en gång milda och manliga, hans af patriotiska sinnesrörelsor strålande ansigte, teckpadt med helsans och ett sangviniskt temperaments blomstrande drag; dess öppna och redbara uttryck bjuder förtroende, och dess leende blå ögon äro begåfvade med de mest ädla, mest välvilliga blickar; under sin gång, hvilken erinrar om Spartacus, bär han paraplyn på axeln som en lang, kastar den ene upproriske foten framom den andre liksom han, redan brytande sina bojor, jagade framför sig protestantiska suprematien, under det att hans demokratiska axlars rörlighet på den breda gestalten, synes utmärka ett kraftigt bemödande, att vältra sjuhundra års förtryck tillbaka i fjerran. Vänd nu om bladet: se der demokraten, som med blixtens hastighet ilar förbi uti sitt präktiga, revolutionära ekipssch, hans gröna vagn, gröna livreer och papistiskt bångstyrige statshästar, som helt ystre galoppera på en protestantisk gata till fotvandrande protestanters stora grämelse och skada. Denna teckning gör tillfyllest för att framkasta en id om OConnells sällsamma, oroliga lif, ända till tidpunkten af valet i Clare. En särskild händelse förtjenar likväl att omnämnas af desto större skäl, som några skriftställare redan berättat den på ett vanställande sätt. !2) År 4815 vid en i Dublin hållen sammankomst (meeting) hade OConnell, under utfallet med hans vanliga ifver mot stadens ,municipalförvaltning, kallat henne ett tiggande skrå. Ea advokat, ledamot af förvaltningen, vid namn Esterre, afkomling af en fransysk familj af protestantiska flyktingar, ansåg sig personligt förolämpad och skickade ett utmaniogsbref till OConnell. Den sednare vägrade i början, förnekande all afsigt till personlig förolämpning; hans motståndare hotade bonom med 2) Georg IV besökte Irland 4821, och hans korta vistande föranledde en ovaraktig förlikning mellan de begge partierna, protestanter och katholiker, som gåfvo hvarandra ett slags försonings kyss, medelst Eiliots och OConnells personer. 10) Jag vill uttryckligen citera en artikel i Revu: des deux Mondes, med underskrift: en ledamot af engelska parlamentet. Denna artikel är ej blott oriktig i sin helhet, men dertill uppfylld af oegentligheter af hvarjehanda slag. Se här ett kor! exempel: Den digre mannen, säger författaren i sitt yttrande om OConnell, så blomstrande, så munter, så öppenhjertig, synes icke hafva lidit mycket, och det offentliga lifvets bekymmer hafva ej fårat hans breda panna eller blottat hans tinningar på hbår. Denna fras, som visserligen ej betyder rätt mycket, är desto mer misslyckad, som det är notorlskt, att folkledaren är skallig och bär en ganska tjock, i ögonen fallande, peruk, hvilket förhållande utmärker, att den för mente ledamoten af parlamentet sitter på ett ganska betydligt afstånd från OConnell. Vidare åberopas hans sinnliga, lödande, nästan vilda ögon: jemför detta med de eende blå ögon, hbvarom Shiel förmäler, med den digre mannen, så öppen, så munler straxt förut, och döm om resten. Erik sofver sade nu Alfs milda röst: ova