Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 3

Jo bevarsi, sade barnet och en lätt rysning senomfor henne Vid erinran om det mörka köket, der hon mottagit sin qvällsvard. Det är bra, barn; i morgon blir du hos oss. Alf och jag skola se om dig — din fostermor skall väl trösta sig ändå, menar jag! Hon? å ja men, jag bruhar ofta inte vara bemma på flera dagar, utan ligga i vedlårarna hvar jag kan smyga mig in ... Flickan tystnade tvärt då hon såg den gamles ansigte mörkna och hans ögonbryn hopdragas liksom till hot; derpå fäste hon sina klara ögon vid hans och frågade: Är du yngrere och bättrare nu, Erik?) aYngre och bättre, rättade den lärde Alf, som au krupit upp i sin säng och dragit tillsammans de flammiga omhängena kring sig. Erik småskrattade och strök sig förnöjd om skägget, hemtade derpå nigra kuddar ur sin säng, lade dem på en brädsoffa och bad Lara lägga sig; makade derefter glöden tillsammans i en hög eller grufvar, stötte de brinnande eldbränderne häftigt mot härden, tills de slocknade och lade dem sedermera rundt omkring askhögen; tillslöt den glappa dörren, lade haspan i krampan och förfogade sig slutligen sjelf till sängs. Det var nu helt mörkt i den lilla stugan; regnet smattrade mot fönsterruorna och räfverlapparna surrade vid takfoten, rörda af stormen; skyarna ilade, snabbt jagande hvarandra, på den grå hösthimmelen, och i den vida skorstenpspipan dånade vinden åsklikt. Här är så hårdt, Erik, sade Lara, sedan hor en ling stund vridit sig hit och dit, och då ho: icke erhöll svar, upprepade hon ännu en gång sin anmärkning: Dina bolstrar äro så hårda Erik, säger jag.