Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 3

Erik sofver, sade nu Alfs milda röst; ovar det mjukare i vedlåren, Lara?, Der var sopor, kan du väl begripa, och ibland mattor, som voro så mjuka, så mjukal Läs du dina aftonböner, Lara, så skall du få se, att det sen går an att sofva; jag har icke heller någon bolster i min säng Aftonböner, säger du? Jag kan bara en och annan vers, men den läser jag aldrig, för det att de otäcka målarpojkarne, som bodde hos mammas, jemt läste och sjöngo dem. Hur är den då, kära Lara? Gä me si — nu har jag det: Se der mot klippans branter, Den stolte höfdiogen står der, Trotsigt ...n Hm! Laral . Är det inte rätt? — ÅA, jo, nog är det rätt alltid: Se der mot klippans branter, . Trotsigt ... Nej nu blef det galet — jag får lof att börja om igen ..., Å nej, å nej, Lara, sade Alf hastigt; det der är inga böner det, inte; i bönen utber man sig Guds nåd och hjelp och beskydd mot allt ondt ... Kan Gud också akta en för målarpojkarna, All ? Den Gud vill bevara, är utan fara.n Då skall du lära mig bedja i morgon; hör du tet, Alf, i morgonl Det skall jag; lofvade Alf, och ännu länge, sedan Lara somnat, öfverlade han med sig sjelf, buru han skulle gå till viga för att bibringa Lara den vigtiga kunskap hon nu tycktes fullkomligen sakna, och hvilken den unge gossen, som af sin svaga, felaktiga kroppsbeskaffenhet hindrades från allt s. k. utarbete, hunnit i sin ensama belögenhet i en hög grad förvärfva sig. (Forts. följer.)