Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 3

en örfil. OConnells vänner afgjorde, att duellem borde äga rum: man valde pistol, och angriparen föll död på stället. OConnell begaf sig, otröstlig öfver sin seger, till kyrkan med sina och Esterres vittnen, svor högtidligt, att han ej skulle duellera mer och erbjöd sin motståndares enka en pensiom till lika belopp med den årliga inkomst hennes man åtnjöt. Municipalitetet i Dublin stadgade, att detta erbjudande icke finge antagas, och anslog ur sina fonder den af OConnel utfäåste summa. Sedan den tiden har man ofta förebrått uppviglaren, att han förskansat sig bakom detta löfte, för att ostraffadt tillåta sig förolämpning; en tillvitelse, som på det hela är ogrundad. Den häftige Irländarens personliga mod skulle ej kunna sättas itvifvel, men visst är, att han ofta brustit I värdighet och Icke förmått inse, att uti den undantagsställning, han åt sig beredt, anfallets hofsamhet vore af plikter den mest maktpåliggande. Jag tror till och med, ut en af hans söner eller brorssöner ännu sednare varlt tvungen att duellera I hans ställe. (Forts. följer.) —————— 2 — 0