Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 2

aro gifvit åt högtidligheterna. Icke blott bekrifningen på lokalen der ceremonien skedde, tan på huru alla de närvarande damerna varit dädda, ja! på sjelfva bordssilfrets utseende vid niddagsmåltiden förtecknas på det nogaste. Likväl höjer sig äfven i åtskilliga tidningar en karp ironi mot denna royalistiskt-aristokratiska ifverdrift, och tidningarna the Sun, Spectator, Weekly Chronicle, Weekly Dispatch, samt förnodligen ännu flera göra deröfver betraktelser, vilka väl äro värda att läsas, och öfver den sontrast som råder mellan den omätliga prakt och slösaktighet som utvecklas, å ena sidan, och armodet i manufakturdistrikterna å den andra. Vi meddela här några af det sistnämnda bladets reflexioner. Förut är det likväl nödigt att anmärka, dels att det i England icke är någon å agdt att döpa barn i deras späda ålder, utan att letta äfven kan uppskjutas tills de kunna svara för sig sjelfve, hvilket brukas af baptisterne, dels också, att sjelfva döpelseceremoniens ritual är mycket olika mot den Svenska kyrkans efter den nyare handboken. Sålunda förekommer der bland annat, att presten vänder sig till den förste af faddrarne och frågar: Vill du, 1 detta barnets namn, afsvärja djefvulen och allt hans verk, verldens ståt och prakt (pomp and glory) med alla dess snikna begärelser, samt alla köttsliga lustar, så att du icke skall följa dem eller ledas af dem ?, Häirpå svarade nu Konungen at Preussen å egna och de öfriga faddrarnes vägnar i enlighet med den Engelska kyrkans lithurgi: Jag afsvärjer dem alla.n Häröfver gör nu det förutnämnda Engelska bladet sina betraktelser, af hvilka vi icke anse 0:s kunna meddela alla, men anmärka följande: Efter att hafva fistat uppmärksamheten på det ytterliga afstånd mellan den fasansvärda nöd och de privationer, som råder hoz3 en del! af arbetsklasserna i följd af spanmålslagarne, som hindra införsel af utländsk spanmål och fördyra lifsmedlen, heter det vidare: Vi skole i största korthet genomgå den kungliga kristningsakten i dess förnämsta beståndsdelar, och visa, huru dessa beståndsdelar stå tillsammans med förnuftet och menskliga naturen. En af morgontidningarre, the Times, säger, att prinsen af Wales, ett barn, icke tio veckor gammalt, uppförde sig med det mest furstliga decorump), när Lordkammarherren gick framför honvm med stafven. Vi skulle vilja påstå, att mirakler intill denna stund aldrig existerat; men det första är utan tvifvel en sådan kändelse, som med detta barn. Det allmänna tänkesättet må ste befinna sig i en rå och förnedrad ställning, om det med god smak kan emottaga ett så e ländigt smicker. Men hvilka andra orimligheter sälla sig icke härtill? Först en krigsmarsch, såsom introduktion till en from bandling af frid och kärlek. Lika väl kunde man spela psalmer vid en revy af gardet. Vidare kungen af Preussen, som är af en väsendtlig olika religion med vår och en stark ifrare i sin egen tro, föranledes att svära på vår. Han svär att afsäga sig sjelf djefvuler, hvilket nödvändigt innefattar, att han förut var besatt af djefvulen, eller åtminstone haft nära bekantskap med honom tills han aflade denna ed; sedermera svär den psvarta örnenso monark, att afsäga sig alla köttsliga begirelser. Detta är i sig sjelf en orimlighet, då passionerna äro väsendtliga beståndsdelar af den menskliga naturen; de skola derföre noga bevakas, tyglas och återhållas genom alla förnuftets, moralens och anständighetens reglor; men att tala om att alldeles afsvärja dem är detsamma, som att vilja asvärja luftens inandning, blodets omlopp eller njutningarna af själens och fantasiers betraktelser. Imedlertid har nu Konungen af Preussen svurit detta, men vi gissa, att när Prirsen af Wales får växa till, så bryr han sig icke för ett runstycke om hvad hans guffar i detta afseende tillgjort. Slutligen afsäger äfven den kunglige faddern all denna verlders pomp och prakt. Vi tacka himlen härför, ty vi äro nu öfvertygade, att en nedsättning i skatterna måste följa hirpå, antingen i Preussen eller England, eller i båda länderna. Vi vilja likvälicke hålla alltför noga räkning med en konung, i afseende på försäkringar; och vi förmode således, att om de goda Preussarne skulle vilja påminna honom om denna ed, så svarar han: Jag svor icke för mig, utan, för Prinsen af Wales; låt honom hålla eden bäst han kan, men j misstagen er, om j ansen mig skyldig att göra det. När parlamentet öppnas, så skall utan tvifvel ett hederligt ech för folket drygt apanage anslås åt den lilla prinsen, som uppförde sig med ett så furstligt decorum; men hvad skulle man då säga, om en radikal ledamot steg upp och sade: Hvad kan ett sådant barn behöfva så stora summor, då det nyss genom sina faddrar svurit atafsäga sig denna verldens pomp ech prakt ?, När skola väl dessa lemningar och trasor af medelns RA a sne