Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 2

fram på denna lilla väg, som var smal som en myrgång. På flera ställen var dess lopp ganska otydligt och förlorade sig ofta helt och hållet här och der i Jjutgen bland stenarne cch snåren; men Alf gick den till cch med i mörkret tryggt och säkert, lika säkert som flyttoglarne veta att styra sin kosa. Han tog icke heller ru fel, då han den sena qvällen, efter den gamles önskan, gick att hemta baraet, som for illa der borta i kyffet. Alf hade lyckligt och väl tillryggalagt fogelvägen och befann sig nu i staden. Det var en mörk och ruskig afton: vinden for kall meilan de höga husen. Gatorna voro slippriga och fulla af smuts; här och der hängde visserligen en dunkel lykta, men hvarifrån blott ettsvagt sken med möda genombröt den tjocka, fuktiga aftondimman. Alf skyndade sin väg framåt så fort som hans, af kryckan understödda, svaga gångverktyg det tilläto, Han hade redan hunnit öfver malmarna och sträfvade nu igenom sjelfva stadens gytljga gator. Han tog vägen öfver S—torget, vidare genom en smal gränd, och hann en öppen plats, i midten prydd med elt högt monument, en sorts slalue pedestre, hvars öfra de! nu bortskymdes af dimman. Till venster framskymtade tvenne hvita bildstoder genom töcknet; de stodo på portstolparna nära en kyrka och föreställde hoppet och evigheten. Ah, upprepade Alf vid sig sjelf, om jag tar vägen öfver borggården, så är jag snart framme; det skall förkorta den återstående vägen, åtminstone en tredjedel.n För några minuter satte han sig på trappan till monumentet för att hvila. Han strök upp den barnötta tröjärmen och gsed med högra handen sin venstra axel och arm, hvilka af tryckningen mot kryckan domnat. Nej, det duger inte: en, tså, t:e, fyral — kiockan slår kon