Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 2

Men hvarföre står du så der,, sade denn: sutligen litet otåligt, och icke går hem, sedar du fått din del? Jo, för det att mamma befallt mig att se mig omkring innan jag går, i fall det finns nå. gontiog löst alt taga, sade flickan, som, nu vorden litet dje fvare, stod på tå och koxade om: kring sig på hyllorna. Åh, Gud bevara dig, flicka! sade Lo!ta,det är stor synd att stjäla! Stjilal upprepade flickan, och det bleka ansigtet antog nu en malt färg; att taga från den rika och ge till den fattige, det är inte attstjäla, det, säger mamma., Så du talar, barn, — än om jag, som också är fattig, finge ersätta hvad du toge? Det vore illa,, sade flickan efter ett kort besinnande, Det vore mycket illa gjordt, upprepade hon åter, eftertryckligare, och stack de rödfrusna fingrarne under de slarfvor, som voro bundna framför henne och föreställde förkläde, och som hängde ett qvarter nedom de andra slarfvorna, som förestälide kjortel; tog derefte ett halftyst farväl och vände från huset. Arma li!la barn! IL. AFTONVANDRINGEN. Nattea Bedsteg och timman blef sen. GEIJER. Ginvägen, hvarom den gamle i första kapitlet af vår berättelse talat, var en helt smal, liten gångstig, som ledde genom skogen, och af kojans innevånare gemenligen kallad fogelvägen. Den gick ock nästan i rak riktning fram till förstaden och hade blifvit uttänkt och banad af Alf, som i anseende till sin lama fot ogerna gick den farbara, men ock vida längre vägen, hvilken begagnades af r:sande, som besökte denna trakt. Ingen främmande kunde möjligen hitta