Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 2

and. Detta är ingenting besynnerligt för der; som vet huru hemmantalen tillkommit, under olika tider och efter olika skattläggningsgrunder; men allt blir besynnerligt för den, som sätter sig ned att döma i en sak, utan att hafva gjort sig den mödan att inhemta säkra grunder för sitt omdöme. Imedlertid förklarar jag mig beredd, att när som heidst med kartor och handlingar bevisa riktigheten af mina uppgifter, om så skulle fordras; men jag tror det uppgifna förhållandet utgöra, såsom jag förut sagt, en allmänt känd och erkänd sanning, hvilken icke lidit något men deraf, att den blifvit förnekad i Biet. Det är långt ifrån att jag, såsom anmärkaren inbillar sig, förbisett den omständigheter, att hvad som framdeles kunde förordnas om hemmansklyfning ej skulle äga retroaktif verkan på redan försiggångne klyfningar. Detta har jag sett, lika så väl som anmärkaren. Jag vore en alltför klen jurist, om jag trodde, att ekonomiska lagar kunde verka retroaktift. Min mening har således varit alt framställa följderne, icke af hvad som hittills skett, utan af hvad som framdeles skulle ske, om man stadgade ett minimi-mantal för besutenhet. Låtom oss då antaga, att en person ärfver en bemmansdel under minimi-mantalet — ty ärfva måtte man väl få äfven hädanefter, om hemmansdelen är aldrig så liten. Personen behöfver sälja denna hemmansdel; men hans medarfvingar, eller andra inom hemmanet, som äro besutne, vilja hvarken köpa den, eller sälja sina hemmansdelar, emedan de äga dessa utan skuld och icke hafva lust att skuldsätta sig för köpet. Turu skall då den ifrågavarande personen bära sig ål? Ulom hemmanet kan han ju ej få någon köpare, då lagfart ej beviljas å hans lott. Ingen kan, mot säkerhet deraf, gifva honom lån, då inteckning ej äger rum. Han är således fästad vid jordstycket, utan att kunna bli lös derifrån, och ulan att kunna skaffa sig förlag till brukning deraf. Om en klyfnings-lag, med möjligbeten af dessa och dyiika följder, icke, såsom jag förut sagt, rakt motverkar sitt syftemål, så bekänner jag, att jag icke förstår hvad lagstiftningen i denna väg rätteligen bör åsyfta. Lemnas åter den nu varande klyfnings-lagen i oförändradt skick, så kan jag deraf ej inse annan följd, än att saken blir densamma, som den varit i nära hundra år, utan att några olyckor för Svenska folket häraf varit sporda.. Man ärfver, säljer och intecknar sin hemmansdel, utan att domare eller andra äga hindra det, så länge ingen, som har rätt att lösa den, gör denna rätt gällande. Uppkommer en lösningsfråga, så har man, hvad man i hvar sak bör hafva, två parter, emellan hvilka tvisten ordentligen föres. Man förklarar icke en hemmansdet obesuten, för att tillfredsställa ett abstrakt begrepp om besutenhet: man dömer endast öfver det konkreta fall:t, när en dom verkligen for dras. Huruvida detta smakar mer af kammarstudium, än de satser, för hvilka anmärkaren i Biet strider, må allmänheten afgöra. Det synes, som anmärkaren icke hade riktig reda -på innehållet af de författningar om hemmansklyfsing, som varit gällande nära ett sekel. Han tyckes vilja anse de skador) af klyfningen, som redan skett och ytterligare, skola vara att befara, för följder af 41827 års författning. Deremot vet hvar och en, som känner förhållandet, att denna författning, långt ifrån att utvidga den i förordningen af den 30 Juni 41747 och förklaringen af den 8 Mars 4770 gilna tillåtelse att klyfva kemman, utan afseende på mantal, sökte, genom bestämmelsen af hvad som skulle anses för besutenhet, uppdraga en gräns för den förut oinskränkta pröfningsrätten. I detta skick befinnes saken för närvarande; och det torde hafva sina stora betänkligheter att förändra den, till inskränkning af en frihet, som grundar sig på lag och på hundraårig häfd. Om det, såsom anmärkaren påstår, oredan nu praktiseras ganska allmänt,, att då arfvingar ej blifva annorlunda ense, hemmansdelen sättes på offentlig auktion och inropas, eller löses efter annans inrop, af någon arfvinge, hvilken sedan söker sig ett förmöget gifte eller lån i någon af de allmänna bankerne,, för att betala löseskillingen — hvartill skall då en ny lag tjena? Icke kan den tvinga de besutne arfvingarne att låta sina lotter gå på auktion, om de ej godvilligt samtycka dertill: — icke kan den skaffa rikare giften, än som hittills kunnat erhållas, för fastighetsköpare ulan penningar, än mindre skaffa penningar, genom giften, åt dem, som redan kunna vara med hustrur och barn välsignade, så framt man icke skall tillika införa den bekanta det-går-an-principen, hvilket ej lär vara meningen; — och icke heller kan den nya lagen bereda lån, att återbetalas på decennier, ur banker, hvilka icke utlåna penningar annorlun-— RÅ sen och stod stödd mot värnet af den Jäåneca