Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 2

gen och stod stödd mot värnet af den långa bro, som förenar den trångaste och tätbyggdastedeien al staden med det något friare och gladare norr. Muntra cigarrökare i frisrockar skymtadeförbi honom; här en trasig pojke i klaffsande skor, någon förnäm dam med sin cisisbeo, några muntra dalkullor med sina smällande klackar och sin främmande dialekt, någon ung sprätt, som gnolade på! en stump ur den nyaste operan; bredvid honom ett par trasiga bärare — här och der i det klara skenet, som de eklärerade butikerna kastade öfver gatan, syntes en framrullande vaga med nedsläppta fönster. Man for på 1t. . Alf fortsatte sin vandring; han hade passerat det stora torget och inträdde på en mörk gata; här möttes han af ett larmande tig, som kom allt närmare och närmare. Han drog sig helt nära väggen för att lemna rum åt de ankommande, väl vetande att en trashank vid alla tillfällen måste i möjligaste måtto maka åt sig. Flere mörkklädde personer, som förde några halfklädda mellan sig, framträdde nu ur skuggan, som bildades af ett hörnhus. En af de sednare tycktes bedja sina ledsagare Om någonting; ty han stannade åtskilliga gånger och sammanlade händerna; hans röst var så upprörd, så enträger. De mörkklädde skreko alla på en gång och öfverhopade den hal!klädde med hotelser och bårda ord, under det de hastigt drogo honom med sig. Hatten föll af den olycklige och rullade i rännstenen, belt nära det ställe der Alf stod. Alf upptog den och närmade sig tåget, som nu under ökade hotelser hade stannat, för att uppsöka den förlorade persedeln. Hvad har den stackars gamle mannen gjort? frågade Alf med darrande röst, då han fram-. lemnade hatten. — ,Han är försvarslös, dundrade en af sällskapet. Försvarslös, hml —