Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 2

tant fullt, jag måste packa mig af, och det är lite te säkert ändå Han drog åter ned tröjärmen, sköt undan håret, som under hans ojemna gårg skakats ned öfver ögon och kinder, påsatte mössan och steg upp. Han fortsatte sin väg. Tillbaka! röt en barsk röst, en käpp sattes hotande helt nära den fredlige vandrareas bröst. och en mörkklidd man med hvita band på hatten framträdde ur skuggan från en pelare. Vet du inte, att inga trashankar få gå den här vägen, endast ärligt folk ? fortfor den barske slottsknekten, och svängde med en pump grötmyndighet sitt långa hundvapen, pekade derefter åt mynningen af en trång, mörk gata, se der, marschl Den onådige mannen gick tillbaka in i gången och muttrade derunder något om ppickelhäringar, strykare och pacY. Gossen drog sig några steg tillbaka och kastade en blick genom hvalfvet. Borggården hvimlade af folk, som samlat sig omkring några hofvagnar, hvilkas förgyllda ornamenter och rika guldåfransar glittrade i fackelskenet. Med en suck vände Alf sina steg och sina förhoppningar från den ginare vägen, som endast fick begagnas af ärligt folkp, d. v. s. personer med sunda ben och hela kläder, och tog vägen åt den anvista gatan. Under vandringen eftertänkte han sitt lilla äfventyr, och en barmsen känsla genomfor dervid hans bröst. Det gör ingenting, sade han derpå med en hastig böjning på hufvudet, såsom man vanligen gör, då man vill slå bort någon aggande eller obehaglig tanke, det gör ingenting! vid allt kan man vänja sig — vid allt, — tillade han efter en paus och såg ned på sin krycka. Alf var en god gosse, och de upproriska biltra tankarna blefvo snart åter milda och fromma som lam. Han hade nu tillryggalagt den förargliga omvär