Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 1

är derföre icke underligt, om den Fransyska deputerade-kammarens och pressens debatter och polemik öfverallt följas och läsas med begärlighet. Den reaktion, som sedermera visat sig så synbar i nämnda land, har icke minskat detta intresse; ty man frågar sig allmänt: skola Fransmännen duka under för densamma? äro dei sjelfvå verket trötta vid lagarnes och frihetens hägn, eller är denna reaktion endast ett medel i Försynens hand att låta dem känna likasom en ögopblicklig tryckning, för att sedan med så mycket mera spänstighet visa den kraft, som tillhör ett fritt och om sina rättigheter ömtåligt folk? De nyligen afslutade debatterna om adressförslaget hafva gifvit många anledningar till betraktelser för och emot i detta ämne; men den liflighet, som derunder förrådt sig, större än under flera föregående, och det moraliska nederlag, som ministeren lidit, tyckas oss tydiigt visa, att i sjelfva verket ingen slutlig våda för friheten är att befara. Vi hafve ej kunnat följa dessa debatter i hela deras vidlyftighet, emedan de äfven omfattat en hop specialiteter, som äro mindre kända af Svenska läsare, utan derföre endast omnämnt hufvudpunkterna deraf, i förbigående; men det :skall likväl: troligen intressera att inhemta ett utdrag af diskussionen för den 28 Januari, som vår en af de lifligaste, och hvaraf vi derföre här nedan återgifva åtskilligt det märkligaste: Läsaren torde erinra sig, att franska ministeren uppgräft en gammal trycktvångslag, som gör äfven boktryckare ansvarige för hos dem tryckta skrifter och vi hafva vid flera tillfällen omtalat, huru denna, tag blifvit satt i verkställighet i trots af den förtryte!so åtgärden väckt och de talrika protesterna deremcet (Se tisdagsbladet art. Frankrike.) Juliregeringen går här längre än sjelfva restaurationen, under hvilken en minister uttryckligen förklarade, det frågan ej kunde vara om att använda lagen i andra fall, än då boktryckaren bevisligen var delaktig i det åtalade brotiet. För att för öfrigt göra sig ett begrepp om det förföljelsesystem, som af Hr Guizot konseqvent fortsättes mot pressen, torde det blott behöfva anmärkes, alt endast under Januari månad detta år hafva fyra Parisiska tidningars gåranter och boktryckare blifvit sammanlagdt dömde ti!l 5 års och 40 månaders fängelse och 38,800 fr. böter, utom rät. tegånyskostnadsersättning. Det hufvuusakligaste af debatten följer här: Hr Bil:ault hade ordet i anledning af 40 Ä i adressförslaget, hvari kammsren lofvade regeringen sin medverkan för allt, som Frankrikes beder kunde fordra, och hvari hon yttrar sin önskan om återställande af ordning i finanserna, hvarigenom hon trodde man skulle kunna motsvara statens behof, utan att öka de skattdragandes bördor. Hr B. genomgick regeringens system i anseende till den inre förvaltningen och visade, att i synnerhet den man, som för närvarande stod i spetsen för ministeren (Guizot) ådagalade ett fortsatt misstroende och obenägenhet för ailt, som härleder sig från Juli-revolutionen. Denna bade i synnerhet åsyftat att gifva eler stadga tre vigtiga garantier för friheten: nationalgardet, tryckpressen och juryn. Hvad det första angick, så var det tydligt, att regeringen icke mer till detsamma hyste enahanda förtroende, som fordom, och att den röjde en viss köld och liknöjdhet för dess användande. I anseende till pressen ådagalade sig en uppenbar syftning att qväfva allt politiskt misshagligt, som densamma bragte i degen. Xabinewe:s politik, sade talaren, vuttrycker sig i cirkulärerna från Justitie-ministern. I systemet för de politissa yttrandernas hämmande och i de råd man gifver embetsmännen, röjer sig en syftning. som förefaller mig betänklig. Man upprepar nemligen oupphörligt för dem: gören intet afseende på en tom popularitet, Det är alltid illa nir makten hunnit derhän, att hor. ålägger sine agenter att icke fråga efter popularitet, ty sädant bevisar, att hon sjelf icke rätnar på någon dylik, och jag upprepar att deita är illa (buller och afbrott). Men hvad jag i synnerhet fäster mig vid är det cirkulär af den 22 September 1841 från Hr Sigillbevararen till Generalprokurato rerne, hvari man anmärker dessa ord: Låt icke afhålia er från att fullfölja de åtal, som eljest synas er rättmätiga och behöfliga — — — (röster i cea tern: men det är ju rigtigt!) Hören slutet: (man skrattar) af fruktan att icke till slut vinna ett tillräckligt straff på den tilltalade. Hvarje makt har silt uppdrag och sin ansvarighet.o Talaren visade att Justitieministern syntes frukta, det juryn icke skulle finnas så benägen att fålla, som man kunde önskat. Han visade, buru en föregående sigillbevarare, Hr de Serre, handlat år 4819. Det är önskligt, skref denne i sitt cirkulär, för samhällsordee me Re MR er RR AA Taj Lå ÄR MR RR NRA FERNA br RR RT RN SR BROTT RT NARAKRGE