Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 1

II. KOTTERIET. Det är bva-ken svart e:!er hritt, men s0i-disant gråit.. I ett stort elegant hus vid —gatan, en af de största och folkrikaste gatorna i S., sutto fyra unga flekor och, som det fordom kallades, söm made, under det de språkade med hvarandra om hvarjehanda roligt småsqvaller. Det var vid hösttiden, och skymningen, som är serdeles påpasslig i stora städer, började redan breda sitt dunkla flor i rummet. Fröknarna lade arbetet i sykorgen, och konversationens dammluckor flö80 upp med fart. Hennes nåd, som icke längre förmådde åtskilja spader och bjerter, hade bortlagt sina kort, och mM3n pladdrade nu vid spel bordet, lika tappert som vid sybordet. Ämnar någon af herrarne sig på konserten i afton ?, frågade värden. Nej Gud bevars visst intel) svarade en ung senior, som för en stund öfvertagit värdens kort (ty, icke allenast uti Hofrätten utan ock i s0celeten är det brukligt att de yngstes röst höres först). Hur så då?, sade en äldre man med eit dystert utseende och en högst klassisk halfklädsel; vore det då så farligt alt gå dit ?) Farligt, å nej visst icke, men fasligt Wiåkigt, det får jag lof ait säga. Så—å, genmälte den melankoliske; och skall jag säga, min herre, hvad han egentligen bar emot den der konserten ? Den unge herrn begärde ingenting bättre. P;o:remmet är litet a skräckande, återtog Jen frågande. Der förekomma nemligen några numror af Ressini; ni skulle heldre sett alt det varit Belinin tilla!e han och vände sig hastigt mot sin granne, i det hans ögon vidgades och girorna böjdes försmädligt nedåt. cEn trio af Mozart — ni tycker bättre on Mozart, he? vid dessa ord gjorde han åter en hbarmfull gri