Aftonbladet – 17 februari 1842, sida 1

mas, hvarvid hans granne nödgades breda ut korten i form af en solfjäder och hålla för ansigtet. Jag hiller med patron Thomson, sade värden; tacka vill jag vår gamla enkla musik, som hvar och en någerlunda kan förstå utan att hafva gått igenom en kurs i generalbasen och harmoniläran och dessutom studerat Liszt, Chopin och Thalberg, hvad tusan de heta de der krångelmakarne — Kraus,. — Krausp, föll den melankoliske in, Kraus duger icke längre; det skall nu vara Straussi Den gudomligel utropade en af fröknarne och slog ovilkorligt tillsammans de små sysslolösa händerna. Dja—a det förstår sig,, sade patronen med en mulen blick på fröken, hvarvid hans unge granne återigen miste taga till sina kort. Men här är ju förfaseligt mörkt, min lilla hustru; vi måste bafva lju:, anmärkte herrn i huset. Ring Sallyl vÅh, här är hvarken så mörkt eller så ljust men soi-disant grått,, menade den unga herrn, som nödvändigt skulle bafva sitt ord med i laget. Man inbar Jjus, värden återtog sin plats och den unga kavaljeren fick permission, Man är verkligen så utan alla resursser hvad nöjen beträffar den här tiden, att man icke vet hvad man skall t:ga sig till, klagade hennes nåd, under det hon rangerade sina kort. Har herrskapet sett den vackra klosterkyrkan. vid — föll kavaljeren in, som alltid visste råd för dylika bryderier, och som dessotom var le. damot af det nyligen instiftade sällskapet Nytta och ex; pen lustfärd dit Vore eljest icke si tråk En bifallande blick al qvarteiten vid gå sybordet uppmuntrade den unge taiemannen ,Klosterkyrkan ?, upprepade hennes nåd i phar löjtnanten blifvit methodist? Jag ber aldra ödmjukast,, genmälte löjtnan