Aftonbladet – 14 februari 1842, sida 3

benet, skall ni veta, har den egenskapen att det aldrig tröttnar. Men ni miste vara god och vänta tills grårocken gått förbi, hvilken aldrig försummar att på aftonen vandra här öfver bron.v — ,Hvad är det med gråvocken ?, frågade Frans; låt mig veta huru dermed är beskaffadt. — Grårocken bringar mig hvarje afton en sillvergroschen; jag vet icke hvarifrån. Det tjenar ock till ingenting att så mycket grubbla öfver hvarje sak, derföre låter jag visligen bli det. Jag tänker väl ibland att grårocken kan vara djefvulen, som med dessa penningar vill köpa min själ; men — han må vara eller ickt vara densamme, så har jag aldrig gått in på handeltn, och således kan dena icke gällan. — Jag skulle nästan tro, sade Frans skrattande, att den der grårocken är en skalk. Följ då med mig. Du skall icke derföre gå miste om din sillvergroschen. Gubben med träbenet linkade nu tätt efter den unge herrn, och denne förde honom, gata uppföre och gata utföre, till en aflägsen del af staden, nära vallen och stannade utanför ett litet nybygdt hus, på hvars port han klappade. Då denne öppnades, sade han: Mina vän! du har gjort mig en glad afton i min Jlefnad; det är derföre billigt att jag gör din lefnadsafton glad. Detta hus med allt dess tillbehör, jemte tillhörande trägård, är ditt. Visthus och källare äro fulla och en tjenare stadd för att sköta och passa upp på dig. En silfvergrosshen skall du :ssutom hvarje middag finna under din tallrick, Och på det du icke längre må sväfva i okunnighet om grårocken, så vet att det är min dräng, som jag hvarje afton skickat att bringa dig en allmosa, tills dena boning skulle blifva inredd och färdig till ditt emsttagande. Vill du nu, så kan du ju anse mig för din gode engel, emedan du tyckte att din skyddsengel icke gjort nog för dig. Han förde derpå gubben upp i hans boning, der bordet var dukadt och allting inrättadt till hans beqvämlighet och välbefinnande. Gråhårsmannen var af sin lycka så öfverraskad, att han icke en gång kunde fatta den. Det var honom obegripligt, huru en rik kunde så förbarma tig öfver