Aftonbladet – 14 februari 1842, sida 3

lagen varande styrelse, hvars högsta och oinskränkta hufvudman han är; en på folkgunsten grundad makt, som varit till nära 20 år och med hvarje dag blir starkare; en makt, hvars motstycke aldrig funnits till, som utgrenar sig öfver allt, oansedt dess rättigheter. icke äro skrifne någonstädes, som utöfvas midt på ljusa dagen utan annan företeelse af handling än tadel eller beröm, som har sin civillista betald före den lagliga skatten, som upphäfver pålagor, gifver råd, hvilka äro mäktigare än lagar och sätter, så att säga, tummen på ögat på sju millioner menniskor. Förflytta er för ett ögonblick i den intresserade medlarens emellan Irland och England ställning, det vill säga, mellan förtryckets otålige slaf, alltid färdig att skrida till uppror, och herremannen, än tvungen att gifva efter, än genom äggelsen drifyven till våld. Mellan dessa begge ytterligheter i motsatt mening, a! hvilka den ena är mera befallarde än stark, den andra mera stark än befallande, träffar ni denne man, som underrättar slafyen huru med list bör ersättas hvad som brister i styrka, huru han alltid måste hota och aldrig anfalla, men fredligt verksam (pacifiquement agite) bålla sig fast på linien mellan det lagliga motståndets och uppresningens yttersta gräns; som än förskräcker herremannen med utbrottet af sin stämma, än högt uttalar hans beröm, uppträder med vidunderliga åtbörder på allmän valplats, derefter utstyr sig som markis och aflägger sin uppvaktning, häcklar som advokat och hotar som folkledare, inlägger i vidtutseende förhållanden de mest motsatta egenskaper och brister, list och redbarhet, klokhet och våld, styrka och finhet, värdighet och plumphet, de upphöjdaste ider och de allmännaste fraser; och allt detta blandadt, förenadt, öfvergående i en tanka, som alltid är densamma, en brinnande fosterlandskärlek, helt och hållet förkroppsligad hos detta egna, storartade, mångbildade väsende, som heter Daniel OConnell. Uppviglaren, som han kallas af Whigs: Tiggarkungen, som han nämnes af Tories, eller Befriaren, som han helsas af Irländarne, är född i sydvestra delen af Irland, uti en bergig och vild trakt af provinsen Munster och grefskapet Kerry, i Carben 1774, ett af de mest svåra åren för Irland, som alldrig haft några goda; det lagfästade tyranniet befanns då i sin fulla styrka. Strafflagarne ) höllo katholiken innesluten i en jerocirkel; nöden dref till ströfveri; beväpnade hopar, under namn af WhitcBoys ?) och Oak-Boys, ett slags fågelfrie, liknande dem som förekomma i romanen Ivanhoe, plundrade landet och hämnade sig på lagarnes förtryck genom brott. Två år sednare uppväckte revolutionen i Amerika den första och mest lifliga skakningen uti Irland. Daniels slägt, af milesisk härkomst, bade spelat en stor roll i Anglo-Norrmanniska invasionens blodiga strider. Uppviglaren har ärft kraft och hat af sina förfäder, hufvudmännen för stammen Iverrarah, som, för att betjena mig af en gammal historieskrifvares berättelse om eröfringen, emottogo Bretagnens filga riddare med sabel i knuten hand och såsom käcke, till fots och häst tappert stridsnde män. Stammens sista afkomling, Daniels far, Morgan OConnell, odlade sina fäders jord såsom arrendator af de till protestantiska skolan i Dublin hörande gods. Icke dess mindre kar han till sin son, familjens förstfödde, lemnat en nog vacker förmögenhet, som, förenad med en ännu rikare onkels, genast förfat: OConnell uti en ganska betryggande ställning för en katholik. Den unge Daniels första uppfostran anförtroddes it omsorgen af dessa gamla enthusiastiska prester, dessa stränga, brinnande patrioter, deraf Irland har godt förråd, och om hvilka Shiel ) lemnat oss en örebiid medelst fader Murphy de Corofins mästeriga skildring. Man tycktes i förstone hafva bildat Daniel för andliga ståndet. Engelska intoleransen var då I sin styrkas fullhet: katholska skolorne vo0 förbjudne i de tre konungadömena, och Irlands ungdom var utan undantag ställd mellan ckunnignet, afsvärjelse sf sin religion eller en resa öfver hafvet. OConnells far valde för sonen denna sedare utväg, skickade honom först till Löwen till Donipikanerne och derifrån till St. Omer till Jesuiter16, hvarest han uppeköll sig två år, visade mera allenhet för streck med knytnäfven än med pennan :) Det skulle blifva för vidlyftigt stt här göra ett utkast af dessa orimliga, nu mera utplånade, lsgar. För att derom gifva läsaren en aning, må det vaTa nog att omnämna förbudet för bvilken katholik som helst att äga en häst af högre värde än ö Sterling, äfversom rättigheten för hvarje proiestant, om öfverträdelse ägde rum, att bemäktiga sig hästen mot nämnde summa, värdet måtte vara buru kögt som helst. ) Oektadt OConnells bemödenden, härja ännu i våra dager flockar af WhiteBoys en del af Irland alla år, då hungersnöden infaller. ) Sbiel, Irlands största talare näst OConnell, hans vän och vapenbroder, har 1829 publicerat några oartiklar, utmärkta af eld och lif, angående den stora katbolska och revolutionära uppresningen uti Irland, bland andre en, rörande OConnell sjelf, hvartill jag någongång ämnar återkomma i denna uppsats. Dessa i Globe återgifna artiklar hafva sedermera blifvit offentliggjorde under titeln af Folkscener i Irland. PR SAS REEVES SAS SRS TEE