Aftonbladet – 14 februari 1842, sida 3

tagande, så låg ju ingen den ringaste stötesten i vägen för försoningen. Hon förfor med den ur hjertat bannlyste på samma sätt som moder Brigitta förut gjort med de till skripkammaren förvista spinnredskapen; återkallade honom i sitt högt kiappande bjerta och förlänade honom der all möjlig rätt, som han förut egt, och kanske ännu mera, Det afgörande ordet, som bekräftar kärlekens lycka, balkade med ett sådant obeskrifligt behag från hennes Jjufva läppar, ati dea bönhörde älskaren icke kunde afbålla sig ifrån alt med en eldig kyss uppfånga detsamma. Det ömma paret hade nu tillräcklig tid att Jechiffrera alla hieroglyferna af deras hemlighetsfulia kärlek, hvilket gaf anledning till det angenämaste samtal, som någonsin tvenne älskande haft med hvarandra. Det kostade nu lika mycket på den förtjuste fästmannen att skilja sig ifrån sin utkorade brud, som den dagen då han anträdde sin resa till Antwerpen. Men han hade denna afton ännu en promenad att göra, som han heligt föresatt sig och som han icke ville mankera, Derföre var det ändtligen tid att rekommendera sig. Denna promenad ställdes till Weserbron för att råka vännen med träbenet, hvilken han icke bade glömt, ehuru han hittills försummat eller uppskjutlit att personligen gå att råka honom. Ehuru skarpt det spejande gråhufvudet alltsedan sammanträdet med den frikostige stentramparen hade fattat hvarje kommande och gåendei ögonsigte, så kunde han ändå icke blifva honom varse, fastän han ännu alltid hoppades, att han skulle hålla sitt löfte och förunna honom det utlofvade sammanträffandet. Den unge mannens gestalt hade imedlertid djupt inpräglat sig i gubbers minne. Andtligen bief han nu honom varse på långt håll och linkade gladt emot honem. Frans besvarade med godhet den gamles helsning och sade: Min vän, kan du följa med mig till nystaden för att uträtta ett ärende åt mig? — Din möda skall blifva rikeligen belönad., — Ah ja, hvarföre icke?, svarade tiggaren, ehuru jag har träben, så kan jag skrida så raskt fram med det som någonsin den halte dvergen, som på en dag kröp omkring hela Bremen; ty trä