Aftonbladet – 14 februari 1842, sida 3

OCONNEL. (Ur Galerie des Contemporains Illustres.) (Forts. från Fredagsbl.) Det är begripligt att frågan, inskränkt till dessa enkla satser, blifvit afgjord redan för lång tid tillbaka, om Irländska aristokratien icke haft att påräkna artilleri, rödrockar och polisagenter från sin syster engelska aristokratien. Den sednare, af en vida bättre anda hemma hos sig, men här drifven af en religiös fanatism, af jag vet ej hvilken bördsantipati, som synes vara de begge folken medfödd, af en missförstådd kärlek till kommerciell vinst och af åtrå till ett gemensamt förtrycks gemensamma företräden, äfvensom slutligen af denna solidariska känsla, som förenar alla aristokratier, — har under sju århundraden påbjudit, styrt, gillat eller bekräftat alla de mått och steg, hvilka bragt Irland i dess närvarande beklagansvärda ställning. Förlusten a! dess amerikanska kolonier öppnade dock ögonen på och återförde det till bättre tankar. Men den stora demokratiska omstöpningen i Frankrike förskräckte Irland; det började gifva efter, agadt från ett håll och med bojor fjettradt från ett annat. Upphäfvandet af flera strafflagar, det omenskliga betvingandet af 1798 års uppresning och unionsakten 4800 äro nästan liktidiga bandlingear. Sedermera har engelska aristokratien mer och mer funnit sig tvungen att lätta det betryck, rom vägde öfver Irland, och har nu nödgats beträda området af koncessionernas fält. Frågan, som från början var af politisk, synes mer och mer bli af samhälls-nstur; det är icke blott den politiska och religiösa friheten Irlärdsren fordrar, han fordrar bröd och egendom, fordrar upphäfvandet af den tryckande tiondeskatt, hvilken han betalar till en religionstjenare, som han afskyr, af de municipala skråinrättningar, som preja honom, och af det jordbeskettningssystem, som gör honom utblottad, fordrar slutligen möjligheten att förvärfva den jord, hvilken blifvit honom frånröfvad, som han gör fruktbärande med sina händer och på hvilken ban dör — af hunger. Engelskaaristokratien kan icke skjuta från sig denna i ögonen fallande skuggbild innan hon reformerat uti Irland aristokrati, municipalitet och kyrka, det vill säga angripit desammanhållande principer20 för hennes egen existens. Men vore ej, huru olika Je begge ländernas ställning än må vara, en sådan åtgärd att anse som ett slags sjelfmord för engelska aristokratien och skall hon finnas nog ädelmodig att genomdrifva den? Anledning är för hand till ;vifvel derutinnan, och man kan tro, med långt större skäl, att, utan den man, som sedan 20 år illbaka frånrycker henne den ena eftergiften på den andra, utan den man, som med ena handen appviglar och med den andra håller Irland tillbaka, lade engelska regeringen icke erfarit förtrytelsen, att en gång för alla nödgas vädja till vapnen för att komma till ett slut, innan faran ökas och så ramt en stor oförsigtighet tillstädjer benne att, inför verldens och egna ögon, bemantla-en stor orättvisa. Efter några afsteg, som ansetts erforderlige för klarheten af det följande, rycka vi pu närmare den historiska gestalten, vår tids väl icke största, n en visserligen mest utomordentliga personlighet. Föreställ er i verkligheten en man, som är hvarken krigare, embetsman eller prest och som i sitt utseende och sina handlingar har någon frändskap på en gång af krigaren, embetsmannen och presten; en man, som endast med inflytandet af sitt ord lyckats, i ett ordnadt samhälle och midt uti en labyrint af repressiva lagar, att grunda en utora RE re RA Tan RR nn a a RR ee a a mn a EE