allmänt talämne i hela staden, så började förtalet glunka om att han, vid inkasserandet af fadrens gamla fordringar, måtte haft mera lycka än förstånd. Han byrde nu ett stort hus midt på stora torget, antog bokhållare och handelsbetjenter och dref sina affirer driftigt och lyckligt. Då började dagdrifrarnes och tallrikslickarnes syssiolösa skrå att flitigt springa i hans dörrar; de kommo hoptals i hans boning och hade så när gjort honom döf med sina lyckönskningar, qväft honom med. sina famntag. De förmedade sig åter kunna gripa honom med sina rofgiriga klor och triumferade redan på förhand af skadeglädje. Men Frans hade af erfarenheten blifvit vis, så att han betalte dem med deras eget mynt, afspisade dem med granna ord och lät dem med torr Mun och tom mage gå sin väg. Hvilket suveränt medel att bli af med dessa blodiglar! Hans sätt emot dem gjorde att de för alltid blefvo borta. I Brenen bade den på nytt uppsväfvande Frans Melchiorsor väckt ett sådant uppseende, att man aldrig kunde komma ifrån sin förvåning öfver den lycka, han gjort i främmande land. På börsen, i bodarna, på gästabud, på klubbar och i familjekretsarna talade man om ingenting annat. Men i samma mån som hans välstånd, lycka och anseende tilltog, aftog den sköna Metas tillfredsställelse och sinneslugnp. Den hittills stumme älskaren vore väl, tyckte hon, nu berättigad att tala ett ord om sin låga. Det oaktadt förblef dock hans kärlek stum, och utom de vanliga mötena på kyrkvägen, lät han aldrig höra af sig, Till och med dessa uppvaktningar blefvo nu sparsammare, och detta betydde ej att kärleken tilltagit, utan tvertom att dess temperatur blifvit kallare. Den ondskefulla plågoanden, svartsjukan, kringfladdrade om natten i hennes lilla kammare och hviskade, då bon knappt hunnit tillsluta sitt blåa öga, så mången ängslig aning i hennes vaknande öra! TOfverge det Jjufva hoppet att kunna fängsla en obeständig, som kringdrifves af hvarje vind. Han älskade dig och var dig trogen, så länge din lycka och hans. vägde lika på vågskålen, ty lika