Aftonbladet – 12 februari 1842, sida 2

timman efter den andra, solen stod högt på bimlen och snart gjorde middagstimman ett stillestånd på bron; folkhvimlet der minskades småningom och ännu dröjde den väntade vännen med sin ankomst. Frans promenerade nu helt ensam fram och tillbaka och hade inte annat sällskap än tiggarena, som, utan att lemna sin plats, förtärde sin kalla mat. Vår vän drog ieke i betänkande att göra detsamma, och då han icke, i likhet med dessa, hade tagit mat med sig köpte han sig litet frukt, och förtärde den, i brist af något annat. Hela klubben, som spisade på Weserbron, förundrade sig öfver den unge mannen, som gått och passat der från tidigt på morgonen till sent på middagen, utan att tala vid någon eller uppgöra någon affir. De ansågo honom för en dagdrifvare och ehuru de allesammans hade rönt prof af hans frikostighet, undgick han icke degas stickord, och de kallade honom spefullt: broogden. Fysionomisten med träbenet anmärkte dock att hans min icke mer var så glad som på morgonen. Han syntes allvarsamt tänka på något; hans gång var Jångsam och betänklig; han gnagde länge och väl på ett äppelkärnbus, utan att ham visste hvad han gjorde. Af denna omständighet trodde menniskostuderaren sig kunna draga fördel. Han satte derföre sitt naturliga ben i rörelse tillika med träbenet, begaf sig till andra ändan af bron, och väntade der på den tankfulle Frans, för att gifva sig ut för en nyss anländ behöfvande, och ånyo anropa honom om en gåfva. Denna fint uttänkta plan lyckades på bästa vis. Den djupsinnige filosofen fäste ingen uppmärksamhet vid tiggaren, utan grep mekaniskt i fickan och kastade ett mynt i hans hatt för att bli honom qvitt. På eftermiddagen visade sig åter tusende nya ansigten. Dan väntande var nu trött vid att koxa efter den utlofvade vännen; det oaktadt i Qvarhöll hoppet honom ännu på bron och spän