Aftonbladet – 12 februari 1842, sida 2

förladdning till en del bestod af tryckt papper, hvarå vissa ord kunde urskiljas, hade han tillfrågat Rumstedt, huruvida denne kunde bestämma om dessa ord vore tryckte med hans faders stilar, hvarå Rumstedt genmält, att en sådan fråga väl icke kunde af henom afgöras, emedan flere boktryckare egde alldeles lika stilar, men att beskaffenheten af det papper, som blifvit begagnadt till den patron, hvarmed Rumstedt laddat pistolen åt Breitfeldt, lätteligen kunde utredas, emedan Rumstedt hade flere sådana patroner qvar uti sina gömmor. Både under detta samtal med Hr Professorn och sedermera, då Rumstedt stod bredvid liket. syntes han fullkomligen lugn, hvaremot Breitfeldt. visade sig mera orolig och nästan alitjemt hade sina ögon nedslagna. Elfva, till en del redan upplysningsvis hörde, per-: soner fingo nu aflägga vittneseden. Hr Professoren Retzius, sedan ordföranden för-. klarat, att något hinder icke mötte för Hr Professorn, att framställa sina egna reflexioner, betygade, att han af Rumstedts beteende vid obduktionstillfället kommit twill den öfvertygelse, att Breitfeldts emot honom i detta mål sedermera framställde angifvelser voro helt och hållet ogrundade. emedan det ostörda lugr, som vid berörde tillfälle visade sig hos Rumstedt, med hvilken Hr Professorn då samtalade ganska mycket om mordgerningen, syntes ådagalägga, att Rumstedt i samma brott icke egt någon delaktighet, och Hr Professorn, ehuru han icke närmare kände Rumstedt, likväl, af de iakttagelser angående honom, som Hr Professorn haft tillfälle att göra, ansåge det vara otvifvelaktigt, att Rumstedt vore för mycket enfaldig, för att kunna i någon högre grad förställa sig. Gesällen Flodin förmälde, att han och Gesällen Westberg från början af Oktober bott i en kammare näst intill Breitfeldts, samt att de några gånger, men icke veckan före mordet, besökt Breitfeldt. Thorsdagsaftonen hade vittnet hemkommit kl. mellan 8 och 9, hvarefter han satt sig att läsa och dermed fortfarit flera timmar. Klockan emeilan 44 och !, 42 hördes dörren till Breitfelits rum läsas igen med nyckel, hvarefter det blef alldeles tyst derinne, så att vittnet förmodade att Breitfeldt då gått bort. Dessförinnan hade vittnet icke under hela aftonen hört någon komma in till Breitfelat, eller der samtala med honom; och emedan vittnet eljest vanligen plägade ifrån sitt rum höra hvad som föreföll i Breitfeldts kammare, ansåge vittnet sig kunna på den aflagde eden bestämdt intyga, att berörde afton, sedan vittnet hemkom, icke någon fremmande person innevarit hos Breitfeldt och med honom samtalat, med mindre den främmande, såsom vittnets ord föllo, gått i strumplästerna och talat med tecken). Fåföljande morgon omkring kl. 6 hade vittnet erfarii, att Breitfeldt åter var hemkommen, emedan han hördes vända sig i sängen. Breitfeldt anmärkte, att Rumstedt under sitt besök hos Breitfetdt ifrågakomne afton iakttagit största möjliga tystnad, just derföre att ingen af grannarne måtte upptäcka hans närvaro. Gesällen Westberg uppgaf, att han, eftsnämnde Thorsdagsafton, hemkommit klockan emellan ,9 och 9, då Teodin redan var hemma, men att Westberg legt sig och insomnat klockan omkring 10, före hvilken tid han ieke hört något samtal inne i Breitfeldts rum eller på annat sätt erfarit, att någon person var inne der. Om hvad sedermera under natten sig tilldragit, kunde Westberg icke upplysa, emedan han legat i ostörd sömn till påföljde morgon. Gesällen Palmborg intygade, att ban, som, från barnaåren bekant med Rumstedt, äfven sedermera ofta sammauträffat och talat med honom, samt ungefärligem i 9:ne år känt musikläraren Carlsson i Hlifstiden, det oaktadt aldrig hört någondera af dessa personer omtala, att han äst bekantskap med den andfta; äfvensom att. Palmborg-aldrig sett Breitfeldt och Rurastedt tillsamman, mer än vid ett tillfälle, eller på en bal hos bokbindaren Norman sistlidne vinter; och hade vittnet icke eller någonsin hört Rumstedt tala om Breitfeldt. Han hade aldrig hört omtalas någon vänskap mellan B. och R. Boktryckeri-konstförvandten Haglind upplyste, att han Fredagen den 29 sistlidne Oktober flere gånger både föroch eftermiddagen bemärkt, att lärlingen Rumstedt var sysselsatt med arbete å fadrens tryckeri och af sådan anledning förmodade, att Rumstedt varit hemma hela dagen; tilläggande vittnet, på serskild fråga, att han då ej knnnat bemärka någon förändring i Rumstedts vanliga sinnesstämning. Lärlingen Nilsson förmälde, att Rumstedt både Thorsdagen den 28 och Fredagen den 29 Oktober varit sysselsatt med så kallad sättning å sin faders tryckeri, och att Rumstedt, så vidt Nilsson bade sig bekant, icke varit borta någondera af dessa dagar; dock hade vittnet den 28 Oktober icke sett Rumstedt efter klockan 4 eftermiddagen; men Nilsson hade icke eller sedermera varit inne i den dåol af tryckeriet, der Rumstedt arbetade. Klockan omkring half sju Fredagsmorgonen hade vittnet i Rumstedts kammare till borstning afhemtat de kläder och skodon, hvilka Rumstedt dagen förut begagnat. Hans byxor voro då hvarken våta eller smutsiga, stöflorna alldeles torra och rena, och galoscherna icke eller våta, men kring deras sulor syntes torkad och bögst