Aftonbladet – 12 februari 1842, sida 2

örstånd, oaktadt allt dess spekulerande, icke ett enda svar. Efter en timmas förlopp började det att blifva. lifligt på Weserbron. Det gicks, reds och kördes deröfver; äfven många köpmansforor såg man der transporteras. Den vanliga dagvakten af tiggare och dagdrifvare besatte småningom sina vanliga poster för att taga de förbigåendes medlidande i anspråk, Den första af det trasiga följet som tiggde en allmosa af den jovialiska Frans, ur hvars ögon det glada hoppet lyste, var en gammal krigsman, prydd med det ärofulla fälttecknet — ett träben, lönen för den tapperhet och det mod hvarmed han fäktat för fäderneslandets ära och sjelfbestånd. Tillika med detta träben hade han äfven erhållit rättighet att tigga hvar och när han ville. Gubben var en fysionomist. Under sitt mångåriga vistande på Weserbron hade han studerat menniskorna och det med den goda följd att det sällan hände honom att få afslag då han bad om en almosa. Afven denna gång bedrog sig icke hans forskande blick, ty Frans kastade, i sitt hjertas glädje, en blank groschen i hans framräckta hatt. Under de första morgontimmarna, då endast arbetsfolket och de trägne handtverkarne voro : verksamhet, men deremot stadens förnämare inne vånare öfverlemnade sig åt hvilan, väntade Fran: just icke egentligen den omtaldte vännensankomst Han sökte denne bland de högre folkklassern: och tog derföre föga reda på de personer som nu vandrade på bron. Men vid embetsmannatiden, då Bremens jurister, borgmästare och råc i ståtliga kläder foro upp till sina embetsrum samt vid börstiden, då de förmögna köpmännen samlades till affårers uppgörande, då var Frans bara öga och öra. Han spejade ut de ankommande på långt håll, och då en lagkunnig man nalkades råkade hela hans blod i svallning, emedan han boppades uti hvarje sådan finna sir lyckas upphofsman. Imedlertid förgick den eng