Aftonbladet – 11 februari 1842, sida 3

emot dig, om han icke hyser och föder dig fritt, tills ditt hår åter i bruna lockar krökersig kring ditt bufvud. Värdshusvärden bäfvade vid dessa ord, gjorde ett stort korstecken och svor vid den heliga jungfrun ait gifva den vandrande äfventyrarn fri förtäring och fritt. husrum, så länge han behagade qvarblifva hos honom. Derpå förde han Frans i sitt hus och betjenade honom på det höfligaste. Främligen gick och gällde nu i hela trakten för en andebesvärjare, ty från denna dag visade sig spöket aldrig merislottet. Han tillbringade ofta natten der, utan att se eller höra något, och en och annan våghals tog till och med dristigheten på sig och gjorde honom sällskap, utan att blifva rakad. Då godsherren fick veta, att den förfärlige Rödmantela icke mera spökade i slottet Rummelsburg, blef han mycket glad och befallde att man skulle rikt begåfva den främmande, hvilken, enligt hans öfvertygelse, hade bannlyst det elska spöket. Vid den tiden, då vindrufvorna rodnade och den annalkande hösten färgade äpptena röda. krusade sig åter vår resandes bruna hår i yppiga lockar; han lade derföre ihop sitt resknyte och lagade sig till att lemna köpingen. Ty alla hans tankar voro riktade på Weserbron, der han skulleuppsöka den der vännen, hvilken, enligt barberarens löfte, skulle gilva honom anvisning om sättet alt göra lycka. Då han skulle taga afskec af värdshusvärden, framledde denne ur stalle an betslad och sadlad häst såsom tacksamhets:känk af godsherrn för det han lagat så, att han: slott åter kunde bebos. Äfven skickade denne herre honom en ansenlig summa penningar, och s: com Frans, frisk och sund och vid godt mod cidande tillbaka till sin fädernestad, hvilken han ett år förut håde lemnat: