Aftonbladet – 11 februari 1842, sida 3

sjukdom i vårt land, som sprider sig öfver bela embetsmannaverlden, den att icke efterlefva det föreskrifna, och i synnerhet åt dem som stå högt, lemna spelrum för deras lydnad. I sammanhang härmed vilje vi rätta ett misstag, som förf. i Aftonbladet gjort. Han yttrar: Gene ralordern, som fastställer ferdringarna vid officersexamen, föreskrifver studentexamen för humaniora —— — — men medgaf att, under en viss tid, som sedermera blifvit förlängd, examen i humaniora finge tsgas inför militärkommissionerna. Det är icke en gencralordres utan ett konungabref, som festställer nämnde fordringar, och någon viss tid är aldrig föreskrifven, under hvilken dessa examins skola fortfara, således någon förlängning icke kunnat komma i fråga. Konungabrefvet säger blott: undantagsvis och intilldess framdeles annorlunda varder förordnadi. — Med förf. förena vi oss ful!lkomligt uti önskan, att undantaget måtte upphäfvas, så alt Konungabrefvets mening, om studentexamen, såsom allmänt gällande vilkor för officersbefordran, blir uppfylld. Men dertill fordras också, att man vid studentexamen blifrer strängare i de för officerare vigtigaste af humanioraämnena (lefvande språk, historia och geografi samt matematik) än man för detnärvarande är. Icke sällan händer att elever vid militärskolorna, hvilka, i följd af bristande kunskep, skulle haft ganska lång tid innan de kunnat aflägga sin bumanioraexamen i militärdistrikten, rest på några veckor in till universitetet, återkommit med studentexamensbetyg, och derigenom vunnit ett betyd ligt, men orättvist förspråcg framför mycket mera försigkomne kamrater. Det är ett eget tidens tecken, att under det man från gymnasierna och stiftstyrelserza (d. v. s. från den sig så kallande lärda sidan) bestormar uviversiteten med högljudda klagomil öfver för mycken stränghet i studentexamen, så är det från den militära (d. v. s. den olärda) sidan, som motsatta klagomål många år försports, eller öfver för mycken mildhet! — Närmaste följden af studentexamens bestämmelse, såsom allmän porm, vore de olämpliga humanioraklassernas försvinnande vid militärskolorna. och införande af dylika stifiskolor (inom hvarje stift) som redan den 20 September 1836 blefvo, af dåvarande generaladjutant för armeen, föreslagne att införas, för de ynglingar, hvilka önska inträda så väl i krigsståndet söm å andra banor af rikets tjenst. De välgrundade skäl, som i detta förslag anföras, äro, att då blifvande officerare äro befriade från de tre gamla språken, men från hvilka nu gällande skolordninrg förbjuder att medgifya något undantag vid undervisningen i lärdomsskolor och gymnasier, så äro dessa, i deras nämnde skick, icke rätt tjenliga till begagnande af blifvande officerare; icke heller äro apologistskolorna dertill lämpliga, enär undervisningen derstädes är alldeles otillräcklig. På dessa skäl föres!og generaladjutanten, att, vid den nya regleringen af elementarläroverken, hvilken då förestod, med anledning af Rikets Ständers vid 1834, 35 årens riksdag beviljade ökade anslag, dylika stiftskolor måtte inrättas, hvilka, enär de voro af den allmä na beskaffenhet, att de gemensamt behöfvas af de fleste medborgare, hvilka, utan att gå den så kallade lärda vägen, dock söka vinna grundliga elementarstudier, så förmenade generaladjutanten, att dylika studiers bibringande vid elementarläroverken vore i full enlighet med dessas ändamål. Häröfver hördes naturligtvis vederbörande. Men ehuru förslaget verksamt understöddes af den för all undervisning nitiske dåvarande statssekreteraren för ecclesiastikärenderna (n. v. presidenten von Hartmensdorff), så bar det bitintills åtnjutit en sexårig hvila, i följd af det motstånd, som det från stiftstyrelserna rönt. Dessa stiftskolor äro visserligen också ett nödfal!lsmedel, men det enda möjliga, sedan vi lära få uppgifva allt hopp om att i våra dagar se utföras det enda rätta i denna väg, hvilket är den så högt, så länge och så billigt påkallade reformen af våra gymnasier och lärdomsskolor i den riktfing, att der meddelades undervisning, efter val, med eller utan de gamla språken, hvarigenom mera tid vunres till de nya språken och till realkunska per för dem, som icke ämna gå den lärda vägen: ) En tolfårig erfarenhet har, både vid nya elementarskolan i Stockholm, vid Barnängen, samt vid flera privata Lyceer, påtagligen visat, för alla som vilja se, det vänliga, men tillika ganska fruktbringande sätt, hvarpå gamla och nya språk der gå hand i hand med hvarandra. När nu resultaten också äro, att alla som utgått från nya elementarskolan, äfven de som icke haft någon utmärkt förmåga, erhållit höga studentbetyg, då deremot, af dem som kommit, i synnerhet från vissa gymnasier, ofta blott ett ringa antal undfått tillräckliga betyg, flera endast fått två eller ett, någon gång, såsom det berättas, blott ett halft — hveruti skall orsaken till detta förhållande sökas, em icke uti det på förnuft och menniskonatur grundade systemet för fri flyttning, der flit och duglighet tillåtas få göra framsteg, i stället för det dumma och dödande ett års klasssystemet, grundadt, antingen på den orimligheten, att flit och förmåga äro lika hos alla, eller ock på ) För sin del får Redaktionen i denna punkt referera till hvad som yttrades i Aftonbladet, när frågan om dessa stiftskolor var å bane, nemligen att de endast skulle öka utvexterna på våra ordinarie elementarläroverk, och troligen hindra en reform i dessa, som annars förr eller sednare måste äga rum. Så synes ock insändaren i sjelfva verket tänka när man läser litet längre. Red. anm.